Förlossningen..

Okej, tänkte inte skriva en förlossningsberättelse men så kände jag nu att det kan ändå vara skönt att skriva av sig, gå igenom den i huvudet ytterligare en gång för att bearbeta processen med att gå vidare och släppa taget om alla jobbiga känslor.

Måste bara inleda med att säga att alla förlossningsrädda gravida tjejer inte bör läsa - min förlossning var utöver det vanliga och väldigt tuff, inte vanligt att ha maximal otur som jag hade! 

Hade fått till mig innan från min bm att jag skulle vara beredd att förlossningen kunde starta och gå väldigt fort i förloppet med tanke på att jag haft sd och förvärkar från tidigt i graviditeten. Det var på torsdagskvällen allt började, hade värkar men som inte gjorde tillräckligt ont för att kännas som riktiga - dock kände jag att dem var annorlunda mot tidigare förvärkar så jag visste att det var på G. Slemproppen lossnade på natten och jag sov inte många timmar. Mot morgonen avtog värkarna, men tilltog sedan under fredagen på dagen igen och då värre än tidigare. Vi började klocka värkarna tidigt på fredag kväll, jag var lite orolig eftersom bm sagt till mig att jag bör åka in i tid ifall det skulle gå fort för mig så ringde förlossningen när det var ca 6 minuter mellan värkarna och dem gjorde ganska ont och de bad mig komma in om det inte funkade att duscha eller sova. 

Åkte in sent på fredag kväll, de kollade allt och var bara öppen 1 cm (!) och livmodertappen inte helt utplånad. Hon sa att hon visste om att det kunde gå fort för mig men tyckte ändå att jag kunde åka hem igen om jag ville, annars fick jag lov att stanna faktiskt eftersom vi har en bit till sjukhuset. Men jag ville hem, kändes tryggast att vara hemma i min miljö så länge jag kunde, fick två starka värktabletter innan vi åkte och väl hemma kastade jag mig i säng i hopp om att få lite sömn denna natt efter över ett dygns vakenhet!

Hann knappt lägga mig innan värkarna tilltog i smärta något extremt - låg i sängen och hade massa värkar på kort tid och försökte slappna av men det gick inte. Värktabletterna kändes inte som smärtstillande utan snarare något som ökade mina värkar och bilturen tillbaka till sjukhuset var inte rolig och en timme efter vi varit där var vi tillbaka på förlossningen. 

Inte hänt någonting! Men dem sa att jag inte fick åka hem utan skulle få morfin och sömntablett så jag kunde sova och så fick vi ett rum på BB över natten. Så vi startade alltså förlossningen på BB, kanske inte vanligaste man gör :-)

På morgonen var jag överlycklig för jag hade fått sova under natten! Blev nerskickade till förlossningen direkt på undersökning, var nu öppen 2 cm så det gick långsamt framåt... De bad mig gå ut på en promenad ett par timmar för att se om jag kom igång, hade ju ganska smärtsamma värkar såhär i latensfasen. Men jag stod ut. 

Under promenaden tilltog värkarna igen, jag kom in på kontroll och var 3 cm öppen och de sa att de inte skickar hem mig utan jag fick komma in och la mig direkt i ett bad för att slappna av. Fick även en akupunkturnål i huvudet som skulle hjälpa mot avslappning. Badet funkade bra men när jag tröttnade på det varma vattnet och gick upp blev värkarna väldigt intensiva och jag började undra hur jag skulle klara detta om det skulle gå såhär långsamt i öppningsskedet. 

Hände inte mycket, livmodertappen var iallafall utplånad men 3 cm öppen och jag bestämde mig för att testa dem berömda KVADDLARNA. Ja, jag erkänner - det gör sjukt ont att få dem men det är bara under ett par sekunder sedan släpper det, och har man jobbiga värkar står man ut med den snabba hemska smärtan från kvaddlarna. Det hjälpte mig i ca en timme sedan hade jag ont igen. Började då med lustgas och var öppen ca 4 cm. 

Här stannade allt upp. Värkarna fortsatte men jag öppnade mig inte mer på flera timmar. Jag fick EDA-bedövning, den var som att komma till himmelriket. En stund! Helt plötsligt slutade den fungera på min vänstra sida så all smärta från värkarna kom dit och jag trodde jag skulle dö rent ut sagt! Narkosläkaren kom tillbaka, testade att dra tillbaka den en bit och göra om det och det hjälpte - en halvtimme kanske, sedan var det samma sak igen!

Låg med smärta från helvetet, värkstimulerande dropp för att jag skulle komma igång igen - som de fick stänga av när EDAn inte fungerade, blev sjuk och fick feber så fick två andra dropp och var full med slangar i båda händer och armar... 

Efter en stunds betänketid la vi om EDAn en tredje gång - var lite orolig för biverkningarna som kan ske, med andra ord förlamning men i stunden så kände jag att jag tog risken för så ont hade jag och trött - det var bara förnamnet! 

Hittills hade jag hunnit med 6 olika barnmorskor, så lång tid hade det tagit. När jag varit öppen 6 cm i flera timmar så sa jag tyst till min sambo "Har det inte hänt något nu vid denna kontrollen så ger jag upp. Jag orkar inte mer och då måste de ge mig ett annat alternativ" vilket såklart var kejsarsnitt i mitt huvud. Min mamma var tvungen att göra det med alla oss tre barn och jag inser nu efteråt att jag skulle legat på min bm på MVC om tanken kring det lite mer, en normal förlossning var inte riktigt anpassad för mig med allt som uppstod och så. 

Det hade hänt lite och jag fick lite ny energi, tiden gick och jag har sammanfattat detta väldigt kort kan jag säga - hann med 8 barnmorske-byten (!) det tog nästan 30 timmar, min ena barnmorska var borta x antal timmar på natten för att en akut förlossning kom in, fick vänta x antal timmar på narkosläkaren för att det var 4 akuta kejsarsnitt den natten och dessutom så gick jag sönder en hel del inuti mig när lilla älsklingen kom ut. 

Hon hann ligga på mitt bröst och få lite råmjölk innan jag blev ivägskickad på operation som jag inte själv visste vad som skulle hända, vad som hade hänt med mig och jag fick ingen info. 

Sambon och dottern blev ivägskickade till BB och han fick ingen info om hur det var med mig och satt där ensam med henne helt livrädd - tack och lov sov hon ju hela tiden! När han frågade på BB om mig så visste dem inget och stackarn hade det inte roligt första timmarna när Julia hade entrat världen. 

Själv fick jag spinalbedövning - precis som du får vid kejsarsnitt (tycker än idag att jag lika gärna kunde fått kejsarsnitt eftersom jag ändå gick igenom en operation EFTER 30 fruktansvärda timmar med många komplikationer och 8 barnmorskor) det visade sig att mina muskler hade gått itu och blev ihopsydda, jag hade förlorat nästan 1 liter blod under förlossningens gång utan att få veta det heller (!) och var lite illa däran så efter operationen blev jag körd till intensiven för övervakning de närmsta timmarna istället för till BB som jag hade trott jag skulle till direkt eftersom de sa att operationen inte skulle bli så stor.. Tack för det. 

6 timmar efter lillan föddes fick jag äntligen återse henne och sambon. Missade att vara med när hon vägdes, när hon bytte första blöjan, när de kollade så att allt stod rätt till med henne. Jag visste ingenting - allt precis som vid ett akut kejsarsnitt förutom att jag ju inte gjort ett. Hade kateter och var sängliggandes resten av söndagen, kunde stå och gå någorlunda på måndagen men sitta var inte att tala om de första dygnen efteråt. 

Hela första veckan var jag ledsen, hade fruktansvärt ont och kunde inte sitta normalt. Trodde aldrig jag skulle återhämta mig men tack och lov sitter jag här nu, 4 veckor senare och kan ut och gå lite längre promenader med barnvagnen, sitta normalt och har inte smärta där nere dygnet runt utan det kommer bara ibland. Jag har tappat lite mer än 10 kg av mina 20 jag gick upp och kroppen försöker sakta men säkert bli som vanligt igen. 

Tur att man är säkrad ett planerat kejsarsnitt om lillan ska få ett syskon i framtiden. För detta vill jag inte gå igenom igen någonsin, trots att de alltid säger att det inte är lika jobbigt med andra barnet. Jag var den mest positiva till förlossningen och var aldrig det minsta rädd för den - nu är den det värsta jag kan tänka mig i livet!