Elhamebadi:s dagbok
12 dagar kvar...
...till ultraljudet. Vi ska att allt står rätt till efter mina rosa flytningar som kom förra helgen. Kan med glädje meddela att det inte har visat sig något mer. Men jag andas inte ut ännu. Önskar så förbaskat att jag kunde få lite kräksymptom och känslighet för lukter. Men just nu ....
Ultraljud.
Det bästa med Lidköping måste nog ändå vara deras lasarett! Dom har alltid varit väldigt snabba med att hitta en tid och idag var inget undantag. Kom dit klockan tre och satte mig i den där gynekologstolen. Haha...hur kommer det sig att de alltid säger att man ska komma med rumpan ....
Bitter
Väntar på att kvinnokliniken ska ringa mig för en eventuell undersökning. Mest av allt hade jag bara vilja strunta i det som händer med min kropp och låtsas som att det inte händer. Men det löser dessvärre inga problem. Känner inte av några direkta graviditetssymptom förutom ömma bröst. Inget illamående, kissenödighet, ....
Idag.
Igår blev det rätt jobbigt för mig och jag jobbade verkligen på att inte låta tårarna rinna under kräftskivan. David, min sambo var i Falkenberg och jag i Borås. Men han åkte ändå hela vägen till mig igår kväll och det fick mig att må mycket bättre. Det känns verkligen ....
Rosa flytningar
Suck...då kom det! Tänk att jag har försökt intala mig att det ska gå bra denna gången, och så länge inte det första tecknet på ett MA kommer så är det ingen fara. Var just på toa och torkade mig. Där var det rosa flytningar. Inte mycket, men alldeles lagom för ....
Vääääääääntan *gäsp*
Denna väntan innan man har passerat vecka 12 är banne i mig olidlig. Ibland tänker jag att jag bara ska leva som vanligt och inte tänka på det. Men hur lätt är det i praktiken? Speciellt när tröttheten har sköljt över mig och jag inte vill göra något annat än ....
Så ofattbart!
Sitter i min ensamhet och surfar på Facebook. De senaste tankarna har gått åt att skjuta bort mina hjärnspöken som påminner mig om mitt förra missfall. Av denna anledningen har jag helt glömt bort att tänka på den dagen då lilla knytet läggs på mitt bröst. Men så såg jag ....
Och så kom oron...
Trodde jag skulle slippa, men oron kom ändå. I April upptäckte jag ett så kallat missed abortion och blev väldigt ledsen för det hela. Sedan dag ett oroade jag mig just för att få ett sådant här missfall för jag "kände det på mig". Konstigt va? När jag fick reda på ....
Kunde inte vänta!
Gjorde ett nytt test idag och visst visade det ett ganska tydligt pluss i alla fall. Kan inte påstå att jag blev förvånad, men skoj är det ju ändå alltid när det där sträcket träder fram. Symptomen uppkom lite lätt redan för en vecka sedan. Ni vet...hård i magen, molvärk, finnar, ....
Ett jättesvagt plus....
....borde väl ändå räknas som ett plus? Fick ett MA i April och efter det bestämde vi oss för att ta det lite lugnt. Så nu under semesterresan i Danmark kom vi överrens om att "händer det så händer det". Man kan väl säga att jag såg till att det ....