Ska jag ge min bebis en fadder?
Förr i tiden att vara fadder, eller gudfadder som det har kallats då, var ett stort ansvar och ett hedersuppdrag för den/de utvalda. Gudfaddrarna har på den tiden haft ansvaret att bära fram barnet i kyrkan på dopdagen då mamman har inte kunnat själv vara närvarande (på den tiden har föderskan ansetts som oren och förbjöds vistas i kyrkan under de första 3 månaderna).
Idag är situationen annorlunda. Att vara fadder är mer av en symbolisk än ansvarsful position. Det är ändå ett unikt tillfälle och det är viktigt att välja rätt person som ska kunna stödja barnet och vara där när barnet behöver den. Vi på ”Bli Mamma” har sammanfattat de mest populära alternativen för dop och fadder.
1. Dopet
Det finns många olika alternativ att välja bland när det kommer frågan om dopplatsen. Egentligen så är det upp till er att bestämma och komma överens vart det ska kännas mest riktigt. Här kommer de tre vanligaste sätten att göra det
- kyrklig dop; det är naturliga valet för dem som har den kristna tron i sin familj och som vill att deras barn ska också vara en del av kyrkan, eller för dem som helt enkelt gillar miljön och traditionen
- borgeligt dop; det är valet för dem som inte är troende men ändå vill ha en ceremoni, ett ännu så länge inte så vanligt alternativ i Sverige, men ändå möjligt
- hemmadop; valet för dem som vill ha ceremonin ännu mer avslapnad än vid borgeligt dop. Ofta troende föräldrars val, men som vill lämna valet av religion till barnet själv
2. Fadderpersonen
- bästa vännen; en gudfadder som är viktig person i familjens liv, som finns för barnet under dess uppväxt om det skulle behöva råd och som ska befinnas i barnets liv om föräldrarna går bort
- syskon; en gudfadder som barnet alltid ska ha kontakt med oavsett var den bor och hur livet förändras. En stödperson som finns i form av andra vuxna som hjälper barnet och dess föräldrar under perioder när det är jobbigt eller i fall något inträffar själva föräldrarna.
Oavsett vem du väljer för fadderperson och var ceremonin tar plats det kommer att kännas mycket lugnare om ni har tänkt innan genom några nyckelfrågor:
- Är min tro viktig för mig? Skulle jag ångra om jag gör inte dopet i kyrkan?
- Vad förväntar jag mig av gudfaddern? Ska han ersätta oss om vi går bort eller vill jag att han/hon bara befinner sig vid barnets sida när kris uppstår?
- Vad är familjtraditionerna i vår släkt? Brukar man välja syskon eller släktingar till faddrar eller är det vanligt med kompisar
- I fall valet är av kompis; hur väl känner jag personen i frågan, är det en lätt att umgås och ansvarsfull människa?
När valet är gjort, glöm inte att dela dina förväntningar med gudfaddern för hans/hennes roll innan den har åtagit sig att bli en viktig person i livet av ditt barn och var lyhörd – personen kanske egentligen helst inte vill, men upplever det svårt att tacka nej till en sådan begäran.
(0)
För mig är det självklart att döpa mina barn i kyrkan. Jag håller inte med om allt som sägs där, men det ligger närmast det jag tror på. För första barnet blir det våra respektive bröder som blir faddrar, om de vill. Dels “får” barnet sitt namn då och sedan är det en tradition vi båda har.
Men det är mysigt med dop å att få vara gudförälder är bland det finaste som finns. Tyvärr får jag inte döpa bebben för min kille som är helt inne på att det ska h*n få välja själv när den är stor
Vi kommer att ha ett kyrkligt dop och en fadder/faddrar till barnet. Mest är det nog för traditionen, för mig finns det “inget alternativ” även om jag inte kan kalla mig troende kristen.
Både min samboi och jag är döpta och konfirmerade i kyrkan här i byn. Vårt bröllop kommer vara här och när tiden kommer förmodligen oxå våra begravningar.
Ang. konfirmation, bröllop och begravning får bebis naturligtvis välja själv hur h*n vill göra när h*n blir stor…
För mig är dopet symboliskt, liksom valet att utse gudföräldrar. Som barn tyckte jag själv att det var ganska mysigt att ha gudföräldrar!
Vi skall döpa vårat barn och även ge den gudföräldrar, sen är det inte för att vi är troende eller nått sånt, men för oss känns det som mest naturligt för att ge den ett namn!
Min dotter fick under dopet en manlig och en kvinnlig fadder, men jag vet inte om det är så viktigt egentligen. För mig handlade det nog mer om symboliken.
Kommer jag att ha faddrar till mina två kommande? Ja, jag kan nog tänka mig det. Men jag tycker ändå inte att det är en viktig detalj.
Jag anser att människor ska finnas där för ens barn för att de vill, inte för att det står på ett papper.
Trevlig fortsättning på det nya året!
Jag har själv inga gudföräldrar (men är döpt) det känns som ett spel för mig, jag vill att det syskon/förälder som är bäst lämpad i livet just då skall ta hand om mina barn om vi dör. I övrig verkar det handla mest om att göra någon glad just i stunden och hoppas att man har kontakten och får presenter livet ut.
Nej för min del..
Min man är av motsatt åsikt, vi får se hur det blir.
Jag hade inte tänkt å döpa vårat barn. Just för att jag inte tror på gud och jag vill inte att en präst ska säga att mitt barn ska förlåtas sina synder?? Han/Hon är ju nyfödd har väl inte gjort några synder.
I alla fall jag hade tänkt att ha en namngivelse för familj släkt o vänner, men jag skulle ändå vilja ha en fadder till vårt barn, just för att den personen ska finnas där som stöd å råd samt om något skulle hända mig eller min sambo. Kan man ha fadder även fast man inte döper riktigt utan bara namngivelse eller låter det alldeles tokigt ?!
Trevlig helg!