Livet i Korea kan vara mycket besvärligt emellanåt eftersom få pratar engelska och de flesta skyltar och informationstexter är på koreanska. Språket är dessutom väldigt svårt att lära sig så det gav jag upp efter några veckors studier. Språket och kulturskillnader gör att allt tar mycket längre tid än hemma i Sverige. Ifall man saknar bekanta som pratar koreanska så förvärrar det saken ännu mer. Ett exempel är när vi fick parkeringsböter, en lapp på koreanska som för oss lika gärna kunnat vara reklam. Hur går man tillväga?

Vi som tillhör militären har dock en stor fördel när det kommer till en del praktiska saker! I Sydkorea har USA nämligen flera militärbaser varav en ligger i huvudstaden Seoul. Inne på militärbasen finns det en stor matbutik, ett par affärer, banker, post, sjukhus, skolor osv. Detta underlättar självklart väldigt mycket när det är dags att fylla kylskåp och frys eller som i mitt fall gå på kontroller. Många varor finns inte ens att få tag på utanför basen, som till exempel välling och barnmat av vad jag har hört från andra.

Eftersom jag går på kontroller och kommer föda inne på militärbasens sjukhus så kan jag inte säga hur mödravården fungerar i Sydkorea. Jag har dock en svensk vännina som också är gravid vilket gör att vi kan jämföra och diskutera skillnader i bemötandet och metoder. Det finns vissa skillnader, men det är mest småsaker. I det stora hela tror jag att vi får likvärdig vård och omsorg. Det känns väldigt skönt att ha en svensk vännina att prata med som går igenom samma sak här på plats. Självklart finns det många amerikanska kvinnor som besöker sjukhuset där jag går, men det är inget som kan jämföras med att ha en annan svensk att prata med.

Jag tror att kontakten mellan en svensk barnmorska och den gravida kvinnan är mycket djupare än vad jag upplevt. Jag träffar ingen barnmorska utan fyra olika förlossningsläkare. Att det är fyra beror på att vi inte vet vem som kommer att arbeta den dag eller natt när det är dags för förlossning. De vill att man ska ha träffat alla innan det är dags. Första besöket var kring vecka 9 då ett ultraljud gjordes och jag fick ta urin- och blodprov. Efter det första besöket har jag varit på kontroll ytterligare tre gånger samt en extra gång då jag fick en blödning.

I vecka 18 gjordes även ett större ultraljud, liknande det som görs i Sverige, skillnaden mot Sverige är kanske att mitt gjordes av en ultraljudstekniker och inte av mina vanliga läkare. På rutinkontrollerna görs ibland ett snabbt ultraljud av förlossningsläkaren för att mäta fostervattnet och hjärtljuden. Vecka 32 kommer jag efter rutinkontrollen även få träffa en narkosläkare för att diskutera smärtlindring och förlossningsställningar, vilket jag tycker ska bli väldigt skönt. Jag är hittills väldigt nöjd med mödravården vi har tillgång till. Ibland blir jag dock frustrerad för att jag inte förstår alla termer, men jag kan tänka mig att det är lika klurigt för förstagångsmammor i Sverige. Min man försöker följa med så ofta som möjligt vilket är en trygghet för mig. Han hjälper mig att förklara när jag inte riktigt kan uttrycka mig och kommer ihåg begrepp som jag annars skulle ha missat.

Sjukhuset erbjuder två föräldrarkurser vilka går på lördagar så att även partnern kan följa med. Den första är en förlossningsklass på sex timmar och den andra handlar om amning. Det ska bli skönt att få mer information än det jag läst i böcker och på nätet. De säger att efter kursen känner sig de flesta redo, så jag hoppas att det gäller för oss också!
Vi förbereder oss så smått på att vår bebis ska flytta in. Min familj var på besök och hade med sig ett stort lass med babykläder och andra bra-att-ha ärvda saker från min systerdotter. Vi köpte en vagn på nätet, eftersom det inte finns liggvagnar att köpa här. Säng och skötbord är något vi är på jakt efter nu, vi får väl se hur det ska gå!

Hur livet som mamma till en nyfödd blir här i Sydkorea återstår att se. Till en början är det väl som för alla andra förstagångsmammor, att komma in i rutiner och lära känna sitt barn. Jag har också planerat att resa till Sverige ungefär två månader efter förlossningen eftersom min syster ska gifta sig. Om förlossningen går bra, barnet är friskt och vi hinner ordna ett pass så åker vi till Sverige i september! Vad som händer efter det tar vi då. Det är ju svårt att förutse allt som kommer att hända. Att livet kommer förändras är det ju ingen tvekan om!

Har du också en berättelse som du vill dela med dig av? Hör av dig till oss!

Att bo utomlands och vara gravid för första gången kan ibland kännas lite skrämmande. Men jag försöker tänka på att det faktiskt föds barn även i andra länder varje dag över hela världen. Även om Sverige fortfarande är min utgångspunkt när jag funderar över hur allt borde fungera, så har jag upptäckt att det finns andra sätt som också fungerar. Det gäller bara att gilla läget och se möjligheterna där man befinner sig. Kanske är det en fördel att vara novis när man befinner sig utomlands, eftersom jag kanske annars hade blivit frustrerad över att det inte är som hemma. Som förstagångsmamma så har man inte så mycket att jämföra med, vilket som sagt även kan vara en grund till oro ibland.

Jag och min man träffades 2002 när jag åkte till USA för att jobba som aupair. Efter ett år i USA återvände jag till Sverige för att göra klart min utbildning och vi bestämde oss för att försöka hålla liv i förhållandet trots distansen. Det gick jättebra då vi båda var studenter och hade tid att hälsa på varandra under terminerna. När studentlivet övergick till en vardag med arbete blev det allt svårare. Vi velade mycket fram och tillbaka hur vi skulle göra med framtiden och allt kändes för en tid hopplöst.Min man sökte sig till det militära och vi pratade om alternativet att bosätta oss i ett tredje land för ett tag. Allt gick vägen och han blev placerad i Sydkorea. Det tog ett år innan vi fick klart att jag kunde flytta efter. Sommaren 2008 packades min lägenhet ihop och skickades iväg till Asien. Det är en av förmånerna med att vara anställd av amerikanska armén. Flytt av bohag och partner ingår i paketet!

Eftersom jag hade en tillfällig anställning hemma så fanns det inte en chans för mig att ta tjänstledigt i de två åren vi skulle befinna oss i Sydkorea, utan det var bara att säga upp sig. Vi visste att vi ekonomiskt skulle klara oss på en lön, men min avsikt var att försöka hitta någon form av sysselsättning när jag väl kommit på plats.

Efter bara två veckor hade jag av en slump ett deltidsjobb som kulturlärare! Det kändes jätteroligt då konkurensen på den koreanska arbetsmarknaden är stenhård. Kan du dessutom ingen koreanska så finns det inte så mycket du kan göra om du inte anställs pga din specialistkompetens. Mitt arbete gick ut på att lära koreanska förskolebarn om Sverige och svensk kultur. Under tiden jag arbetade träffade jag ungefär 400 koreanska förskolebarn från cirka 20 olika skolor. Barnen som jag undervisade var mellan 3-6 år och såklart jättesöta. Tillskillnad från svenska förskolebarn sitter de koreanska barnen och lyssnar och deltar i undervisningen intresserat och tålmodigt. Sällan ser man barn skrika eller gråta här i Sydkorea. Dessvärre leker de inte så mycket heller, så uppförandet i klassrummen ska inte ses som enbart positivt. Redan från tidig ålder lär de sig att det är jätteviktigt att utbilda sig och lyckas i arbetslivet. Konkurrensen är stenhård när de söker sig ut på arbetsmarknaden. Detta gör att barnen får arbeta jättehårt för att komma in på de bästa skolorna. Många barn läser extra ämnen både före och efter skoltid.

Efter två månader i Sydkorea fick vi veta att vi väntade barn. Min mens var lite sen, men jag trodde att det berodde på att jag legat sjuk i feber och illamående i en vecka. Vi hade inte riktigt räknat med att det skulle gå så fort, men idag så känns det jätteroligt att det ändå blev så! De första tre månaderna var jag nästan helt inställd på att något skulle gå fel men veckorna flöt på och plötsligt var det jul och de första kritiska månaderna var förbi.

I det koreanska samhället är det inte ovanligt att kvinnorna helt slutar jobba när de blir gravida. Synen på den gravida kvinnan är lite ålderdomlig och man anser att kvinnan bör vara stilla och ta det lugnt i nio månader. På grund av det här så berättade jag inte för min arbetsgivare att jag väntade barn förrän i femte månaden. Att orka jobba fram till någon månad innan förlossningen var dock en omöjlighet här trots att jag jobbade deltid. Som anställd går du till jobbet oavsett om du är sjuk eller frisk. Det ska mycket till för att du ska sjukanmäla dig. Därför slutade jag jobba kring v. 20, då jag kände att stressen att inte kunna vara hemma om jag hade ont eller mådde dåligt påverkade mig väldigt mycket.

Andra delen av berättelsen följer nästa vecka.

Har du också en berättelse som du vill dela med dig av? Hör av dig till oss! 

Personen på bilden har inget med berättelsen att göra.

Jag hade i 30-årsåldern under fyra års tid fruktlöst försökt bli gravid med en man. Vi avbröt relationen efter dessa år. Orsaken till att jag därefter skaffade barn som singel genom insemination med donerad sperma i Danmark var att jag visste att kvinnans fertilitet sjunker kraftigt efter 40. Jag kunde knappast räkna med att hitta en man att bilda familj med innan det var för sent.

Det var alltså inte så att jag medvetet sköt upp familjebildandet. Nej hjälp, hade livet blivit som jag tänkt det så hade jag varit flerbarnsmor innan jag fyllt 30. Riskerna med att få barn efter 40 är många – förutom att man kanske förblir helt barnlös så ökar också risken för kromosomavvikelser etc. Men om nu livet blir som det blev för mig, så ska man ändå inte vara rädd för att försöka skaffa barn i mogen ålder.

Min första dotter – resultatet av en spermadonation – föddes drygt en månad innan jag fyllde 41. Och det visade sig ju mycket riktigt vara “sista chansen” för mig, eftersom jag ganska snart därefter kom in i förklimakteriet (fast det var egentligen bara näst sista chansen – jag lyckades ju mirakulöst nog bli gravid ännu en gång).

Via en dejtingsajt fick jag kontakt med en man sommaren 2008. Han hade inga egna barn sedan tidigare och längtade oerhört efter att bilda familj. Själv hade jag sedan tidigare som frivilligt ensam mamma en dotter genom spermadonation. Vi beslutade oss omgående för att försöka skaffa ytterligare ett barn.

Bara två dagar efter att vi börjat mejla till varandra fick jag av en gynekolog besked om mina dåliga graviditetsodds. Ytterligare hormonprover togs – lika dåliga som tidigare (om man har två på varandra följande dåliga provsvar så är oddsen mycket, mycket sämre än om man har ett dåligt och ett bra FSH-värde efter varann).

Fick dåliga besked

Men i juni fick jag veta att jag var på väg in i klimakteriet. Jag hade mycket höga FSH-värden och oregelbunden mens. Gynekologen sa: “Ibland blir inte livet som man tänkt sig…”. Jag grät och begärde en second opinion av ytterligare fyra fertilitetsläkare och gynekologer. I Sverige förbjöds vi göra IVF på grund av de dåliga oddsen. I Danmark likaså. En klinik där ordinerade dock äggdonation som sista utväg. Annars skulle mina chanser att bli gravid vara obefintliga.

Jag tjatade mig faktiskt till en IVF på en dansk klinik trots att jag tidigare nekades gång på gång – “tja, som tur är får du ju tillbaka en del av pengarna om du avbryter behandlingen i tid”, var fertilitetsläkarens något trötta svar när han till slut gav med sig och lät mig få en enda chans. I december skulle det bära av. Fast den chansen behövde vi aldrig ta…

Provade traditionell kinesisk medicin

I samband med dessa händelser lät jag ställa en infertilitetsdiagnos enligt traditionell kinesisk medicin (TCM) och började följa råden i boken “The infertility cure” av Randine Lewis. Författaren bygger sina tips på TCM.

Min nya livsstil bestod av en total kostomläggning, akupunktur, akupressur (som jag gjorde själv varje dag), fertilitetsyoga, meditation och vissa ört- och kosttillskott. Enligt TCM kan det finnas olika anledningar till att en kvinna blir infertil, så alla kosttillskott passar inte för alla diagnoser. Du måste först få rätt diagnos och sedan skaffa kunskaper om vad som kan hjälpa vid just den diagnosen.

Sammanfattningsvis är det viktigt att få iordning på sin syra-basbalans, så att man undviker syrabildande produkter och försöker göra kroppen mer basisk. Detta står inte i boken, men att döma av kosttipsen där så går mycket ut på det. Listan nedan är bara ett litet urval av vad som ingick i min omläggning:

Min kost
1. inget koffein eller tein (jag drack inte ens grönt té utan bara örtté som pepparmynts- och nyponte)
2. inga mjölkprodukter (istället åt jag sojabaserad yoghurt, mjukost och mjölk)
3. inget vitt mjöl (tänk på att även “mörkt” bröd kan innehålla en massa vetemjöl)
4. mycket rotfrukter och grönsaker som broccoli, blomkål och vitkål
5. inga köttprodukter förutom fågel (dvs. undvik helt rött kött till förmån för vitt kött)
6. fröer och nötter, havre, frukt (dock ej citrus)
Kosttillskott som jag tog:
1. 7-Keto -detta är inget som anges av TCM utan är ett preparat (en s k DHEA-metabolit) som enligt röster på internet kan bli ett genombrott i framtida fertilitetsbehandlingar av äldre kvinnor med dålig äggkvalitet.
2. spirulina och chorella (s k “alger” – finns i t.ex. pulverform som blandas i vätska)
3. de preparat som ofta omnämns på sådana här diskussionsforum verkar vara Agnus castus (munkdroppar) och bidrottninggelé (typ Apiforce). Ett annat vanligt “dunderpreparat” för kvinnor, Dong Quai, anses hjälpa vid allt från PMS till barnlöshet. Samma sak gäller Maca. Jag är dock starkt skeptisk till om de hjälper vid just de problem jag hade (dåliga och få äggreserver pga åldrande).
4. omega 3, zink och selen

Ja, detta var ett litet urval av sådant jag snappade upp medan jag kämpade för att bli gravid. Kan tillägga att jag under perioden även lämnade alla stressande tankar på arbete, prestige och annat “världsligt”. I oktober samma år (fyra månader senare) blev jag gravid på naturligt sätt – utan syntetiska hormoner, utan IVF, utan äggdonation. Till sommaren väntar jag en frisk liten flicka!

Var det tack vare den alternativa medicinen?

Vi kan aldrig veta varför jag råkade bli mirakulöst gravid efter att flera gynekologer gett mig mycket dåliga – eller obefintliga – odds. Kanske alla mina “alternativa” ansträngningar var helt onödiga.

Jag bryr mig inte. Jag är tillfreds med att jag gjorde allt vad jag kunde göra för att få ett mycket efterlängtat barn, när den västerländska medicinen inte längre hade någon hjälp att ge. Så stark är livets önskan att bli till att det ibland trotsar både vetenskap och läkares diagnoser.

Och vet ni vad? Redan nu, medan vi ser magen växa och växa, välkomnar vi gärna ett tredje barn i framtiden. Fast eftersom jag då fyllt 44 lär det krävas ett ännu större mirakel än denna gång. Min akupunktör följde min resa den där hösten 2008 mot ett barn och hon menar att med min beslutsamma förmåga till fokusering så skulle hon inte bli det minsta förvånad om jag – faktiskt – får ett tredje barn. Jag känner inte till någon kvinna med höga hormonvärden som fått tre barn i tre olika graviditeter efter fyllda 40 år. Men de finns säkert!

Maria är en social, öppen och pratglad person som jobbar som hudvårdskonsult och älskar sitt jobb. Fritiden spenderar hon med sin man och tillsammans åker de gärna på en picknick, tar en fika eller tar det lugnt i TV-soffan. Dessutom är hon gravid med ett efterlängtat barn.

En helt vanlig, normal familj om det inte var för det att Maria för ungefär två och ett halvt år sedan fick diagnosen cancer. Det visade sig att hon hade tumörer i lymfkörtlarna, också känt som Hodgkins sjukdom.

Du var väldigt ung när du fick cancer. Hur var det att få ett sådant besked? Hur reagerade din familj?

Jag var 17 år när jag fick reda på att jag hade cancer. Jag kände av små knölar vid nyckelbenet och sökte läkare för det, men det enda de sa var att det var en infektion i lymfkörtlarna. Jag tänkte inget mer på det utan fortsatte leva mitt liv, det är ju inte så att man tänker på cancer när man är 17 år, sånt drabbar bara äldre tror man.

Två månader gick och jag började märka av att dessa små knölar har vuxit upp på min hals. Jag sökte vård än en gång och denna gång reagerade de fort. Sjuksköterskan som undersökt mig hade aldrig sett något liknande så jag fick träffa en läkare som undersökte mig och tog några röntgenbilder. Läkaren sa inte så mycket utan bara att vi måste åka upp till Uppsalasjukhus för fler undersökningar, för en biopsi (vävnadsprov) och för ryggmärgsprov. Även då tänkte jag inte så mycket. Det ända jag tänkte var “ähh det kan inte vara så farligt”.

Jag fick tid på Uppsala sjukhus klockan åtta på morgonen måndagen den 19 december 2005. Det var då allting började. Jag genomgick en liten operation. De tog ut en liten bit av “svullnaden” på halsen, biopsi, och de gjorde ryggmärgsprov plus flera andra blodprover. Nästa dag, tisdag, var det dags att röntga hela kroppen. Vi visste fortfarande inte vad det var. Jag var hemma igen på tisdag kväll. På torsdagen gjorde jag mitt bästa för att gå på skolavslutningen, vilket jag gjorde och det är jag glad över.

När jag kom hem fick jag ett samtal från sjukhuset och de sa att de nu viste vad det var och att de ville att jag och mina föräldrar skulle upp till de redan nästa dag den 23 dec 2005, vilket vi självklart gjorde. När jag kom till sjukhuset i Uppsala fick jag genom gå några hjärtundersökningar, EKG, och de tittade till körtlarna som finns i min näsa och hals. Allt detta visade bra resultat och man hittade ingen “svullnad” där.

Men sedan kom vi till den viktigaste delen då vi skulle tala med läkaren. Jag, mamma, pappa och min man satt tysta i ett rum tillsammans med två läkare. Vi satt så tysta att man kunde höra varje andetag och varje hjärtslag. Mitt liv och min hälsa hängde på vad som nu skulle komma ut ur läkarens mun. Tack vare testerna och den lilla operationen viste man vad svullnaden berodde på och vilken sjukdom jag led av.

Diagnosen blev att jag led av en tumörsjukdom som heter Hodgkins sjukdom som är en lymfkörtelcancer. Självklart var det inte väntat. Jag tog beskedet väldigt bra och satt och diskuterade med läkaren om vad som skulle hända här näst. Jag satt och frågade frågor och han svarade. Men när jag frågade honom “kommer jag att tappa mitt hår” så svarade han “ja det är möjligt men du kommer kunna använda peruk” det var då jag brast ut i tårar och slängde mig i mammas famn.

Men redan då, där inne i det lilla rummet hade jag bestämt mig. Jag bestämmde mig för att bli frisk och bli den gamla Maria igen.

Hur tog du dig igenom din behandling, och hur fick du beskedet att du är frisk?

Jag fick en behandling som bestod av cellgifter. Först så skulle jag få dessa cellgifter i 2 månader och man hoppades på att jag skulle bli frisk efter den behandlingen. Men tyvärr blev det inte så utan jag fick fortsätta i yttligare 4 månader. Dvs att jag fick cellgifter i 6 månader och blev friskförklarad den 19 Juli 2006.

Behandlingen var jätte jobbig och tanken på att man när som hellst kommer att tappa håret var skrämmande. Men det tog 3 veckor för håret att falla av, men jag klippte av mitt långa hår den 3 Jan 2006 och började använda peruken för att vänja mig.

Cytostatikan gjorde att jag mådde illa och kortisonet gjorde att jag svullnade upp och alla andra mediciner gjorde att jag blev trög i magen och fick magkatarr. Det var absolut ingen lätt period men jag hade bestämt mig för att klara av detta och bli frisk igen. Utan min mans stöd, dåvarande sambo, och mina föräldrar så skulle jag nog inte klara det.

Min man gav mig hopp och det var han som fick mig att känna mig värdefull och älskad. Han fick mig och känna mig som den vackraste prinsessan på jorden trots att jag var flint och rund. Så jag kommer vara honom evigt tacksam. Han var min styrka och det var genom honom jag levde.

Efter dessa sex månader med jobbiga behandlingar fick vi åka upp till Uppsala igen och den 19 juli berättade min läkare att det nu äntligen var över och att man nu hoppades på att jag skulle förbli frisk, dock finns det alltid en risk för att det kommer tillbaka och de första två åren är de mest kritiska.

När vi åkte hem från sjukhuset den dagen så åkte vi ut till sjön där fanns det en jätte fin restaurang vid vattnet. Vi åt en trerättersmiddag och firade att vi äntligen har klarat oss igenom den svåra perioden.

Hur har din sjukdom påverkat ditt liv och din inställning?

Min inställning till livet har ändrats mycket. Jag har slutat ta något för givet och jag älskar livet och vill leva in till det sista. Jag vill resa o se världen o jag vill se mina kommande barn växa och bli stora o gifta sig. Och jag hoppas att jag får vara kvar på jorden så pass länge så att jag kan se deras barn.

Du är ju gravid. Var det planerat? Är du någon gång orolig för framtiden med tanke på vad du gått igenom?

Trots alla motgångar och min sjukdom så lyckades jag bli gravid och denna ängel är en riktig gåva. Som ni redan vet så blev jag friskförklarad sommaren 2006, men jag blev inte helt återställt. Jag hade fortfarande biverkningar från behandlingen och i feb 2007 slutade jag med mina p-piller. Det var då min oro för att jag kanske inte kommer att bli med barn började. Min mens kom aldrig. Och jag blev jätte orolig, men så fick jag mens i augusti 2007. Jag vart överlycklig. Men efter det så försvann mensen igen. Och jag blev helt förkrossad och tänkte att dessa behandlingar som jag genom gick har säkert förstört min kropp och min fertilitet.

Så jag kontaktade min onkolog, cancerläkare, och berättade att jag hade problem med mensen. Han sa att det kan ha varit mina behandlingar som har krockat och att det finns risk för att det kanske inte kommer att fixa sig och om det gör det så kommer det att dröja. Jag var helt förkrossad. Jag ville åtminstonde ha ETT BARN, ett enda barn ville jag ha det var det ändra jag önskade mig. Och tanken på att jag kanske kommer att vara barnlös och föra med mig min man i fallet fick mig att brista i tårar varje gång jag tänkte på det. Jag kommer ihåg att jag brukade tänka

“visst att jag har varit sjuk och att felet ligger i mig men varför ska jag bestraffa min man och låta honom leva barnlös. Han förtjänar inte detta. Han förtjärnar det bästa och lyckliga här i livet”

Och så plötsligt hände det. Den 31 Januari i år ville jag chansa så jag gjorde jag ett gravtest som visade positivt. Snacka om att jag var överrlycklig. Jag började gråta och viste inte vart jag skulle ta vägen.

Jag la stickan i en present låda tillsammans med instruktioner och en lapp som jag skrev “GRATTIS ÄLSKLING PÅ FÖDELSEDAGEN!! Du ska bli PAPPA!!!!!!!!!”

Vilken fin fördelsedagspresent han fick va? Gissa om han blev glad?

Just nu är jag så glad och lycklig över det som har hänt och jag tackar gud för den den gåvan han har gett mig, blir det en pojke ska han heta Theodor vilket betyder “guds gåva” på grekiska. Om det blir en flicka ska hon heta Anijelina eftersom hon är verkligen en liten ängel.

Jag tänker inte på framtiden så mycket nu längre utan tar dagarna som de kommer. Nu så har jag min baby i magen och blir jag sjuk i framtiden så kommer jag vara sjuk och lycklig eftersom då har jag i alla fall ett barn och behöver inte tänka på ifall behandlingarna kommer att påverka min fertilitet.

Har du också en historia eller berättelse som du vill dela med dig av? Hör då av dig till oss. Vi är särskilt intresserade av förlossningsberättelser och dig som som fått kämpa i en annorlunda eller svår situation – sorger, bekymmer och glädje. Hör av dig!

Nu sitter man här i väntans tider på att det ska ske någon form av förändring i kroppen så att det ska kännas att det är en förlossning på gång. Jag har fått förvärkar sedan en tid tillbaka ca 4 veckor, och sammandragningar har jag haft sedan 5:e månaden nu är de betydligt kraftigare och håller i sig längre.

Jag som i vanliga fall är en väldigt lugn människa känner mig också väldigt lugn inför förlossningen. Jag vet ju inte vad det är jag ska vänta mig utav den, mer än att det säkert kommer att göra ont. Smärta har aldrig skrämt mig då jag har en ganska hög smärtgräns.

Tycker dock inte om mensvärk och förvärkarna känns lite lik den. Jag har ingen som helst aning om vilken sorts bedövning jag skulle vilja ha under förlossningen. Jag var inne på ’sterila kvaddlar’, men min stora syster avrådde mig från dem då det inte hjälpte henne. Men vem vet det kanske hjälper mig hihi. Det enda som jag är säker på att jag vill ha är lustgas, vilket jag heller aldrig har provat men det känns okej.

Sen kan jag ju aldrig veta den dagen jag ligger där på förlossningen vad jag igentligen vill ha för smärtlindring. Jag kanske inte ens hinner få nån då jag har en restid till förlossningen på en hel timme. Liten kanske har bråttom att komma ut… vi kanske inte hinner fram i tid, vad vet jag. Eller så ligger man där och ber om all smärtlindring som finns, det skulle inte alls förvåna mig.

Jag har nu 22 dagar kvar till BF och försöker att förbereda allt jag kan för att liten ska komma. Jag har städat ur garderoben för jag trodde att litens kläder skulle få plats men inte då.

Jag har tvättat upp alla sängkläder till spjälsängen och vikt ner dem i skötbordet som jag inte har plats för i lägenheten som jag bor i idag. Jag ska nämligen flytta till större lägenhet en månad efter beräknat datum, allt på en gång. Det är väl en himla tur att jag har sån fin familj som hjälper mig med allt detta.

Jag kommer ju att flytta till min syster och hennes familj om ca en vecka, då min syster är den som skall vara med mig på förlossningen. Hon och hennes man ser fram emot att jag flytttar in till dom så att de kan ha lite koll på hur långt det är mellan värkarna när de väl startar på allvar.

Jag kommer även att vara hos dem en stund efter förlossningen då de gärna ställer upp på att avlasta mig lite den första tiden med en liten.

Jag har ju 9 st syskonbarn så barn är inget nytt för mig, men det är ju helt nytt att jag ska bli mamma och vara den som skall ge tröst till en liten bebis, min bebis, vilket känns helt otroligt underbart. Jag har ju så länge väntat på den dagen jag ska få bli mamma och snart är jag där.

Jag vet inte hur det kan komma sig att jag känner mig så lugn som jag gör. Antagligen för att det ligger i mina gener och att jag har sånt fint stöd runt omkring mig.

Jag tycker om att planera och att förbereda för saker och ting som till exempel semester. Men det här är ju inte lätt att förbereda, då jag inte ska vara hemma sista tiden av graviditeten och början med en liten bebis. Sen är det ju snart dax att flytta dessutom.
Det är ju inte heller något man kan förbereda sig för. För är det så att jag känner att jag vill åka hem med min lilla bebis innan det är tid att flytta så vill jag ju inte bo i kartonger åh nej.

Men jag gör så gott jag kan med att förbereda, sen får man väl ta det som det kommer och känna sig för vilket som känns bra för mig och liten. Jag har iallafall bäddat spjälsängen och vagnen, så den biten är klar. Jag har köpt det mest nödvändiga till liten, med en massa hjälp från mina systrar och min mamma. Här finns nu mer än man säkert kan tänka sig behöva till en liten bebis och det känns skönt att det är på plats trots att här blev det väldigt trångt.

Det ska bli så skönt att få flytta till en större lägenhet som dessutom har en balkong, ljuvligt.

Mamma längtar efter dig lilla vän.

Har du också en historia eller berättelse som du vill dela med dig av? Hör då av dig till oss, vi är särskilt intresserade av förlossningsberättelser och din historia om hur du upplever din graviditet – sorger, bekymmer och glädje. Hör av dig!

Observera att bilden i artikeln inte har något med artikelförfattaren att göra.

Det sägs ju att ju äldre man blir desto nojjigare och fegare blir man. Kanske det beror på att man blir äldre och klokare och har fått insikt om att man inte är så odödlig och oövervinnerlig som man gärna tror när man är yngre. I vilket fall som helst så stämmer det mer än väl in på mig.

När jag var gravid med min idag 17-åriga dotter njöt jag i fulla drag av graviditeten och drömmarna om mig och det lilla livet gick i ett rosa skimmer. Att något skulle kunna gå fel under graviditeten eller vid förlossningen var överhuvudtaget inte något som föresvävade mig. Jag gick och klappade lyckligt min mage och var tryggt förvissad om att allt var som det skulle där inne. Det var det ju också visserligen, så med facit på hand hade jag verkligen heller ingen anledning till att oroa mig.

Nu när jag väntar mitt andra barn så är jag 17 år äldre och full av oro över både det ena och det andra. Som om jag inte riktigt kan tro att allt kan gå så bra en gång till. Inte blir det bättre av att jag läser varenda artikel som handlar om ALLT som kan gå fel, alltifrån graviditeten, förlossningen till den första tiden med det lilla hjälplösa knytet och amningen. Vad är det som har hänt med mig dom under dom här åren egentligen?

Varför kan jag inte njuta som jag gjorde förra gången? Speciellt som jag den här gången är i en helt annan situation än då. Då stod jag helt ensam med min graviditet och hade all anledning att oroa mig för hur vår tillvaro skulle bli, men icke! Jag var Superwoman och inget i hela världen kunde hända det här underbara som fanns i mig. Vad spelade det för roll att pappan inte fanns med i bilden när jag kunde klara ALLT!

Jag har blivit mycket mer skeptisk och cynisk sen dess. Dom första veckorna efter att gravtestet hade visat ett plus trodde jag att det måste vara något fel på det. Inte kunde väl jag vara gravid?! När väl det hade gått in i mitt huvud så kunde jag ändå inte njuta. Visst var det mycket annat runt omkring som påverkade. Det var ju inte helt beslutat om vi skulle behålla det här barnet och innan det beslutet var fattat ville jag för allt i världen inte skapa några känslomässiga band till det. När väl det beslutet var fattat kunde jag fortfarande inte tillåta mig njuta och glädjas.

Som 41-årig blivande mamma ville jag absolut göra ett fostervattenprov och det skulle vi ju inte få svar på förrän runt v18-19. Oroade mig över att det kunde visa sig vara något fel och då kom nästa nojja över mig, den om vad för slags abort man får göra när graviditeten är så långt framskriden. När svaret kom i v18 och allt visade sig vara ok så hjälpte inte det. Visst hade vi sett den lilla röra sig där inne på UL men jag hade ju inte känt något än. Jag gick och väntade dag efter dag på att få känna en enda liten puff som sa att det faktiskt fanns ett liv där. När dagarna gick och jag ingen kände kom nästa nojja över mig. Tänk om det hade dött där inne sen UL och vi inte skulle upptäcka det förrän hos BM i v21?

Hos BM visade sig allt vara som det skulle och vi fick höra det lilla hjärtat picka på. Jag blev något lugnad av det men tänkte ändå på hur mycket som fortfarande kunde gå fel under den återstående hälften av graviditeten. Samma kväll kände jag en liten spark och började gråta av lycka! NU visste jag att vår lilla baby verkligen levde där inne! Nu har jag hunnit in i 24:e veckan och oron över att babyn mår bra eller inte har släppt. Det sparkar på där varje dag så jag vet att allt är som det ska. Nu finns det andra nojjor som smyger sig på istället. Rädslan för att spricka något vansinnigt under förlossningen t ex så att man får analinkontinens resten av livet! Eller för att inte tala om att babyn drabbas av syrebrist och får skador på grund av det. Jag läser artiklar om hur dom inte låter blodet pulsera klart innan dom klämmer åt om navelsträngen och hur babyn därför kan födas både med anemi och syrebrist. Skriver ner allt jag hittar på små post-it lappar för mitt kommande förlossningsbrev. Blir både stressad och orolig för att jag ska missa något viktigt, att jag ska mista kontrollen!

Just det här med kontrollen är nog själva kärnan i mina nojjor och oro. Har dom senaste 17 åren blivit en kontrollfreak helt enkelt och graviditeten är något som står bortom min kontroll och det gör mig fullständigt galen! När jag var ung och tyckte jag var Superwoman var jag tillräckligt ansvarslös för att inte bekymra mig för det jag nojjar mig för idag. Nu kan jag inte lämna något åt slumpen utan vill gardera mig till tänderna.

Jag önskar att jag kunde få tillbaks lite av mitt Superwoman-tänkande igen och bara njuuuuuuuuuta!

Har du också en historia eller berättelse som du vill dela med dig av? Hör då av dig till oss. Vi är särskilt intresserade av förlossningsberättelser och dig som som fått kämpa i en annorlunda eller svår situation – sorger, bekymmer och glädje. Hör av dig!

Observera att bilden i artikeln inte har något med artikelförfattaren att göra.

“Jag hade ett mycket fysiskt ansträngande arbete en ganska lång tid in i graviditeten, trots att jag redan i graviditetsvecka sju var och pratade med min chef om att jag inom snar framtid ville bli förflyttad till lättare arbetsuppgifter. Jag är industriarbetare och arbetar med öppen uranhantering, vilket kändes lite olustigt då jag fick veta att jag var gravid. Men jag kämpade på i flera veckor med mitt ordinarie arbete innan jag en dag sa till min chef att nu vill jag inte längre vara inne på den så kallade ”aktiva sidan”.

Jag blev genast förflyttad ut i korridoren och fick ett eget kontor. Där sattes jag verkligen på prov att skriva diverse instruktioner och meddelanden. Jag som aldrig hade suttit på ett kontor förut. Jag har inga problem med att skriva; tvärtom, jag tycker att det är roligt. Men självklart är det roligare när man vet vad det är man skriver om.

Jag har ju alltid haft ett fysiskt arbete så blev det en rejäl omställning i mitt liv, och framför allt i min kropp. Jag klagade nog jätte mycket i början om hur besvärligt det var att sitta stilla hela dagarna. Stackars mina arbetskamrater som fick stå ut med mig. Ryggen gör ont höftera värker axlarna är spända och fötterna sväller.

Åh vad jag tyckte det var underbart att sitta på ett kontor. Inte.

Jag försökte till och med bli sjukskriven till en viss del på grund av all smärta och på grund av att orken hade tagit slut. Jag hade fått veta att jag hade järnbrist och det lovar jag, det märktes. Jag var ständigt trött, trots att jag åt järntillskott i form av kapslar.

Jag hade inte mycket till fritid, eftersom jag helt tog ut mig på arbetet och när jag väl kom hem tog smärtan vid. Jag kan tycka att ett kontorsarbete är minst lika krävande som ett fysiskt tungt arbete när man inte är van att sitta vid det där skrivbordet. Min läkare ville absolut inte sjukskriva mig utan rekomenderade sjukgymnastik då min graviditet inte är någon sjukdom. Men hallå, som om jag inte visste det. Herregud, jag hade då gått upp 20 kilo och blivit riktigt rund om magen och var bara i vecka 25.

Så klart att jag visste att jag inte var sjuk, men det är väl helt självklart att det händer saker i kroppen när man är gravid, det visste jag också. Jag har dessutom skolios (sned ryggrad) och det vill jag lova att jag fick smaka på. Jag trodde inte att det skulle besvära mig så mycket, men det gjorde det.

Nu låter det säkert som att jag inte njuter nånting av att vara gravid och arbeta och så är absolut inte fallet. Jag njuter varje dag jag är gravid. Det är den absolut bästa tiden i hela mitt liv trots krämpor.

Mina nära och kära som har lyssnat en hel del på mig tycker inte att jag ska klaga så mycket utan njuta av min graviditet. Det gör jag också, i massor, men nog hade det varit enklare att vara två som hjälptes åt i hemmet med vardagsbestyr och med inköp. Kanske till och med att mina nära och kära kunde komma och hjälpa mig ibland, de hade ju ställt upp och hjälpt mig med så mycket materiella saker. Jag hade ju trots allt bett dom om det. Men jag vet inte riktigt vad dom trodde att jag menade för ingen av dem dök upp, så jag fick klara mig själv

Jag fick beskedet tidigt i graviditeten att jag inte borde bära mer än fem kilo åt gången, så det blev många besök till affären, ibland flera gånger per dag, och självklart påverkade ju det mitt arbete då jag var fysiskt aktiv på arbetsplatsen. Dessutom hade jag många tunga lyft om dagen, men det fick jag naturligtvis avstå ifrån och det förstod mina arbetskamrater. Kanske hade jag njutit mer av min graviditet om jag hade fått gå ner i tid när det gäller arbetet.

Så ska man hinna med allt annat som livet har att erbjuda också så som städning tvättning ta hand om sig själv och det lilla liv man bär på hinna umgås med vänner och familj och framför allt laga mat.

Jag var väldigt trött en stor del av graviditeten och frågade en vän till mig om hon skulle vilja tillbringa en dag med mig och laga till lite olika maträtter som jag sedan kunde frysa in i lådor för att senare ta fram dem de dagar som jag inte skulle orka laga mat av olika anledningar. Kunde ju vara så att jag ville umgås men någon av min nära och kära eller hade något annat inplanerat. Då skulle det vara lätt att bara ta fram en låda från frysen och värma den.

Självklart ställde hon upp på mig då hon älskar att laga mat. Jag är så tacksam att jag har så fina vänner som ställer upp på mig.

Nu har jag bara 6 arbetsdagar kvar innan jag går hem på ledighet en tid innan mitt lilla mirakel tänker lämna min mage för att dela ett liv med mig på utsidan i den stora stora världen. Och jag vill att du ska veta lilla pyre att jag längtar verkligen efter att få träffa dig och lära känna den individ du vill bli. Jag lovar dig också att jag kommer att älska dig precis lika mycket som om jag vore två.”

Har du också en historia eller berättelse som du vill dela med dig av? Hör då av dig till oss, vi är särskilt intresserade av förlossningsberättelser och din historia om hur du upplever din graviditet – sorger, bekymmer och glädje. Hör av dig!

“Jag började prata om barn redan som sjuttonåring, inte för att just då ville ha barn, men jag hade mina planer om hur jag ville ha det den dagen jag blev gravid. Jag ville ha ett stadigt förhållande, att vi skulle ha varit ihop i ungefär tre år. Fast jobb skulle jag ha och barnet skulle komma till våren. Ja, så gick mina tankar.

När jag var tjugo träffade jag en kille som var fyra år äldre än mig och vi flyttade ihop. Vi tyckte båda om varandras närhet och kelade så ofta vi bara kunde. Vi pratade om att skaffa barn, men bestämde oss för att “blir det så blir det ett litet barn”. Jag längtade ju men vågade inte säga det till honom förrän efter två års förhållande och jag inte hade blivit gravid. Vi påbörjade en fertilitetsutredning och fick veta att det var inget fel på oss.

Så vi försökte två år till men utan resultat.

Jag grät ofta över min barnlöshet utan att visa det för honom. Jag ville inte att han skulle känna sig pressad. Men det hjälpte inte. Vi separerade och efter 2 år träffade jag en ny man som jag gifte mig med. Självklart försökte även vi att skaffa oss en liten, men också där utan resultat. Vi gick också på fertilitetsutredning och visst visade det sig att det inte var något som var fel på oss.

De sa till oss att vi skulle fortsätta försöka bli gravida i ett halvår innan nästa besök, vilket vi också gjorde men utan resultat. Jag grät. Ja jisses va jag grät, denna gång inför min make. Han hade ju ett barn sedan tidigare förhållande, så jag visste ju att det var mig det var fel på.

Efter en tid bestämde vi oss för att satsa på en provrörsbefruktning när han blev som förbytt bara några veckor innan det var dags. Jag blev rädd och räddade det jag kunde; mig själv. Jag flyttade, tog ut skilsmässa och försökte börja leva igen. Jag levde mest för mitt arbete.

Så efter sju månaders ensamhet var jag ute på krogen med ett par vänner och träffade en man som jag senare på kvällen hade ett intimt möte med. När jag har somnat smög han sig iväg och jag vaknade ensam i min säng. Sedan gick veckorna med en massa jobb och lite fritid.

Jag började må illa, riktigt illa. Så illa att jag ibland även kräktes. Men jag jobbade på som vanligt trots det. Men jag lyckades nog inte dölja mitt tillstånd för en dag frågade mig en arbetskamrat om jag var gravid. Jag svarade naturligtvis “nej”, för inte kunde jag väl vara gravid? Nej, jag hade maginfluensa eller nåt virus i kroppen, var min förklaring.

Jag vågade inte låta mig tro att jag var gravid, men efter tre veckors illamående med massa kräkningar och ont i brösten sa min kollega till slut: nu är det du som tar ett graviditetstest. Bara för att tysta och lugna henne så åkte jag till apoteket för att köpa ett test. Jag åkte sedan hem men kände mig inte kissnödig så jag började laga mat istället.

Det gick väl tre timmar innan mitt toalettbesök. Jag tog stickan med mig in i badrummet och kissade och till min förvåning blev det genast ett kryss på den. Märkligt, tyckte jag, så hade det inte sett ut när jag hade gjort graviditetstest tidigare. Jag tittade i bladet som medföljde. Kryss betyder gravid.

Jag tittade på Internet och fick samma svar där, kryss betyder gravid. Jag ringde upp min kollega och berättade den chockartade nyheten: jag är gravid.

Men hur hade det gått till? Jag hade först inget minne av att jag hade varit med någon, men så satt jag ner och tänkte efter och mindes plötsligt det där krogbesöket och mannen jag varit med. Så klart.

Jag ringde upp min syster och berättade den glada nyheten och hon blev nog minst lika chockad som jag. Sedan blev det ett samtal till min mamma. Hon blev alldeles överlycklig att jag äntligen var gravid, och inte gjorde det nåt att jag ska vara ensam gravid och ensam om det här barnet. Jag vet ju inte ens var killen finns som gav mig den finaste gåvan på denna jord men jag kommer att vara honom evigt tacksam för att han befruktade mig. Jag som trodde att jag inte kunde få barn.”

Har du också en historia eller berättelse som du vill dela med dig av? Hör av dig till oss.