Är så ledsen...

Vi planerade inte att bli gravida men de bara hände och chocken var ett faktum men vi blev ändå glada. Vi hade planer på att börja försöka bli gravida om några månader men allt ställdes på sin spets när jag n mårgon kände att jag behövde testa mig. Hade alla gravid symtomen och mådde skit! Jag var hela tiden rädd för ett missfall men intalade mig att om det blir så sker de av en anledning och då ska jag bara vara glad att kroppen fixar till de. För en vecka sedan bestämde vi oss för att berätta för mina föräldrar och dom blev så glada. Jag hade innan berättat för min bästa vän som nyss fått ett barn och allt skulle bli så bra. Men samma kväll som vi berättat fick jag en liten blödning, jag hade sedan tidigare haft molande ont i magen men bm sa att de var normalt så jag inte skulle oroa mig. Men jag fick mer ont och ringde och fick komma in akut sent på kvällen. Som tur var behövde vi inte vänta på läkaren så länge även om de kändes som en evighet för oss. Hela tiden försökte jag intala mig att allt är bra det är bara en vecka kvar till de ska vara lugnt och jag då kan sluta oroa mig. Vi var i v 11+5.... läkaren som undersökte mig sa inte så mycke under undersökningen och vill inte häller säga något mer än att de inte såg ut som förväntat om jag var i den vecka jag sa och jag måste in på ett nytt utlåtande några dagar senare. Jag blev så totalt tom, kunde inte sova hade skit ont och hela livet raserades. Några dagar senare fick vi träffa en underbar läkare som lät mig titta och hon förklarade allt för mig. Inget är mitt fel och det är naturens gång och jag intalar mig de men jag är så otroligt ledsen och nu även stressad över att min inställning var att få barn och nu är det inte så. Jag blev ju redo, jag är redo nu! Jag vill inget mer än att bli gravid igen. Jag var inne på sjukhuset en dag och fick ett medicinskt abort och det va inte kul. De gjorde så ont! De var skönt att vi låg inne på sjukhuset och gjorde de och att de riktigt onda inte varade så länge även en lättnad sen när min uppblåsta mage kändes som min mage igen bara efter en dag. Jag har fortfarande molande verk i magen och blödningar men det har ju bara gått tre dagar. De känns som att blödningarna har stoppas allt mer under dagen vilket känns bra men gör mig öven orolig över att om allt verkligen redan är ute?! Jag bollas mellan alla mina känslor just nu ena stunden är jag så ledsen att jag bara gråter och tycker allt är piss, jag ville ju ha ett mars barn nu när jag har tänkt att jag skulle få de. Även en missnöjdhet över att jag mått så dåligt under graviditeten och inte får något för de, alla dom fina sommardagarna som jag inte kunde vara ute för jag mådde så illa av solen, varför!!!! Men sen i nästa stund tänker positivt att de va bra att de hände då det va något fel på skapelsen i magen och att jag åkt in till sjukhuset och blivit undersökt. I nästa sekund sitter jag och räknar och räknar över när och hur jag skulle kunna bli gravid igen. Ska vi vänta till att försöka efter att mensen kommit eller bara börja igen. Läkaren sa att man kan börja direkt men så har jag läst att har man några rester kvar kan de följa med ut under mensen och att livmoderna måste läka och att man då bör vänta. Men jag vill ju inte vänta jag vill ju bli gravid nu jag vill redan vara gravid! Alla dessa känslor bara boxas med mig och jag vet inte vad jag ska ta mig till. Känner att här kanske någon boxas med samma saker och att jag då kan få stöd, känner ingen nära som fått missfall så jag har ingen att prata med och alla runt mig har barn. Jag älskar barn men varför känns de så jobbigt att vara nära dom nu, där är ju mina vänner och deras barn och jag känner mest en avundsjuka. 

Oj vad långt det blev men jag behövde nog sktiva av mig tror jag. Nu vill jag bara att livet ska bli lättare och berg och dalbanan med känslor ska mattas av och jag ska bli gravid igen och kanske få ett 2015 bebis :)

Cilea
5 Cilea
9 år sedan ´

Sv: Är så ledsen...

Jag är så ledsen för din skull! Känner igen mig i det du beskriver, fick MA i början av juni och kände mig så lurad på något sätt.

Själv blev jag skrapad och jag kände efteråt att kroppen inte alls var sig själv, så även om jag i början saknade känslan av att vara gravid otroligt mycket, bestämde jag att inte försöka igen förrän jag kände mig redo. Imorgon är det tre månader sedan jag fick beskedet om att det lilla knytet i magen inte levde längre och jag känner mig ganska hel igen, kroppen är normal igen även om mensen inte är riktigt lika regelbunden som innan. Viktigast för mig var att ge själen tid, att verkligen känna att jag kommit över det. Visst är det fortfarande så att jag ibland räknar efter i vilken vecka jag skulle ha varit, och visst är det lite jobbigt att se gravida. Det har hjälpt mig att prata om det, inte mycket, men om någon i min närhet har frågat hur jag mår eller hur det ser ut med familjeplanering så säger jag som det är och det tycker jag känns bra.

Det blev ju rätt långt svar... Vad jag vill säga är: Ta dig tid! Tid att sörja och tid att läka. Det är en förlust, man förlorar något som man glatt sig åt. Tid tills du känner att du är redo igen.

Om du känner att kroppen är ok och du (ni) verkligen vill ha barn snabbt, så försök igen direkt!

Stor kram!

Blev mamma i september 2015 efter att ha försökt bli gravid sen december 2013. MA i juni 2014.

Filippa föddes den 25/9-15

Gravid med barn nr 2, BF 14/12-2017
9 år sedan ´

Sv: Är så ledsen...

Jag vet hur du känner, har varit med om samma sak.. och det är fruktansvärt jobbigt och sorgligt :( tiden står säkert stilla för dig nu eftersom du så gärna vill bli med barn igen, och troligen känner du dig väldigt tom och ensam... du var ju nyss två... men nu är du bara en :(
Men jag lovar att det blir bättre, och jag hoppas att du blir gravid snart igen!
Själv skulle jag egenligen fått barn i midsommar i år.. och jag trodde det skulle bli en jobbig persiod för mig.. men det blev det inte för istället hade jag en ny sprattlande krabat i magen under midsommar som snart ska födas om några veckor... alltså jag vet att allt står stilla när man precis fått missfall men när du väl är gravid igen så kommer veckorna bara att rusa iväg :) och missfall är sååååå vanligt! och andra gången brukar det tydligen gå mkt bättre! :)

flora
3 flora
9 år sedan ´

Sv: Är så ledsen...

Novalie, så trist & sorligt. Men du är inte ensam om dina känslor & tankar. Jag hade ett MA hösten -13, åkte in & gjorde ul på ett kub test. & då visa det sej att där inte fanns något foster. Då var jag i v 12 & hade ingen känning i magen, ingen blödning. Fick oxå piller, men dessa hjälpte inte, det hela slutade med skrapning 2 v efter bekräftat ma. Jag mådde precis som du. Jag grät, tänkte när jag skulle bli gravid igen. Läkaren sa till mej att vi kunde försöka direkt efter blödning upphört, & de gjorde vi. Jag var redo direkt, men de va inte min kropp. Tog 6 mån för mej att bli gravid igen. Låt själen läka, sörj de du har förlorat. Prata & gråt med din partner. Låt detta ta sin tid, det blir bättre igen.
9 år sedan ´

Sv: Är så ledsen...

Min historia är exakt lik floras..fram tills jag fick piller. Blev dålig av mina och efter en störtblödning o ambulansfärd blev jag akut skrapad. Vår lill* skulle kommit i slutet av juli. På något sätt lägger sej sorgen o känslan av orättvisa till slut. Framför allt med en ny graviditet när man är redo igen. För mej tog det två oregelbundna mensar sen var där ett + igen. Känslan när man fick se ett pickande hjärta på monitorn vid ultraljud var fantastisk. Till lucia är det meningen att vi ska ha vår dotter här och sorgen är nästan inte närvarande en enda dag numer. Gråt och sörj och var arg. ..snart snart så vänder det igen! ♥ Kram

Har en son född augusti -12 och en dotter född dec -14.

Hade ett sent mf i början av -14

Du måste vara inloggad för att kunna svara på detta ämne