Borvall

1 Borvall

1907 visningar

Min mamma fick reda på det vecka 5

Igår kväll fick mamma reda på att jag var gravid, och hon agera inte bra. Hon var jätte orolig och frågade ut mej i timmar. Och sist frågade mamma mej om jag hade blivit våldtagen, och jag sa bara " NEJ MAMMA!" Vad ska jag göra åt mamma? Hon värgrar nu prata med mej och hon låssas nu att jag inte ens finns, det är riktigt sårande! Och jag har försökt att prata med henne men hon lyssnar inte. Och jag har berättat för mina vänner mina lärare, men ingen tror mej:/ vad tycker ni att jag ska göra? Några tips kram
5 Svar (äldsta svaret först)
  • 1

    cimk90

    5 cimk90

    Oj, det där är verkligen en jätte jobbig situation :/ Jätte svårt att ge tips när

    du redan försökt prata med din mamma.  Men har du försökt skriva ett brev/sms?

    Någon som hon kan sitta och läsa i lugn och ro. Där du skriver att du faktiskt

    behöver henne mer än någonsin nu, att du känner att hon ignorerar dig och

    att det faktiskt sårar.  En graviditet är ingen dans på rosor ibland och man

    behöver all stöd man kan få. Hoppas ni hittar tillbaka till varandra. Till vänner

    och lärare som inte tror dig. Ta ett gravtest, fota eller till och med ta med och visa

    testet. Mer tips än så kan jag nog inte komma på tyvärr :/  

  • 2

    Borvall

    1 Borvall

    Tack så mycket för hjälpen cimk90
  • Det kan ju vara så att hon blev lite chockad och därför inte reagerar helt rationellt. Om du är ung skapar säkert graviditeten oro hos henne också med hur allt ska gå för dig. Det innebär ju också en hel del ansvar och förändringar för henne. Du kanske bara ska låta det sjunka in. Om graviditeten var planerad har du säkert en plan som du kan redogöra för för henne. I annat fall kan bänk göra en plan tillsammans så situationen blir mer greppar för henne.
  • Som LindaMaria skriver så kan det vara så att din mor behöver smälta allt efter chocken att få reda på att sin 16 åriga dotter är gravid och att det är därför hon reagerat som hon gjort genom att "ignorera" dig. För tror att det just nu precis som för dig snurrar en massa tankar om hur allt ska gå, hur du ska fixa det mm.

    Tycker att du ska göra som Cimk90 skriver, att skicka ett sms eller skriva ett brev och ge henne där du förklarar hur du känner, och hur du tänker. Att du behöver hennes stöd det vet hon säkert redan, men kan vara bra att du lyfter det i brevet/sms för att verkligen visa på att du vill ha henne vid din sida genom allt.

     

    Det jag tycker att du ska göra är att ta ett papper och börja skriva ner alla tankar som far genom ditt huvud ang graviditeten och allt runtomkring den. Dessa kan du sedan i lugn och ro prata med din mamma, barnmorska, partner om för att kunna reda ut de orosmoment som du kanske nu funderar kring hur du ska göra mm. 

    Sedan även göra upp en plan för hur du tänker kring hur du ska försörja ditt barn, hur du ska göra med skolan (för det är ju ett faktum att gymnasiet måste du bli klar med så småning om för att kunna vidareutbilda dig i framtiden eller för att kunna få ett jobb för att försörja ditt barn med). Men även be din partner/pappan till barnet att göra en plan han med, vad han kan göra för att underlätta för dig under/efter graviditeten, hur han ska bidra ekonomiskt till barnet mm. För har ni sådant klart så är det ett bra steg på vägen. Samt kanske lättare att prata med din mamma om hur du/ni tänker.

     

    Vill du prata med någon annan än de i din närhet så är det bara att slänga iväg ett PM.

     

  • Hej jag håller med de andra här på denna tråden att hon säkert bara blev chockad. Hon lugnar säkert ner sej. Har hon börjat prata med dej nu då? Helt ärligt tycker jag det är jäkligt löjligt av dina lärare att inte ta dej på allvar. Likaså dina vänner.. va är det för vänner som inte tror på det du säger? Va själv 16 när jag fick min första bebis och kan tillägga att de som var mina kompisar då är jag inte kompis med längre. Jag tycker du ska ta i prata med kanske skolsköterskan eller kurator på skolan bara för att få prata av dej o få lite stöd:) Och skolan löser sej ändå sen du hinner säkert plugga färdigt. Jag var hemma ett år sen hoppade jag bara på igen fast med klassen under då:) Lycka till kram