Din man har nog rätt, du styrs av en massa hormoner just nu. Har du inte nån bra vän du kan berätta för?

Jag förstår er båda. Din man är ju inte den som är gravid, så han känner inte av graviditeten än. Han kommer säkert engagera sig om ett par veckor när det blir mer verkligt för honom också. Låt honom känna det han vill. Det är nästan samma sak som att någon skulle be dug välja namn och vagn innan du fått positivt på stickan. Snart är han också "gravid" med dig :) Men jag förstår verkligen dig! Min hjärna satte igång med all planering samma dag jag plussade. Sambon fattade vad som var på gång först vid vårt första ul i vecka 10, och när magen började växa. DÅ var han med mig i allt! Jag tror det är både vanligt och helt normalt att ni båda känner som ni gör. Sen kanske han inte vågar glädjas fullt ut om något skulle hända, som en försvarsmekanism liksom. Låt inte det här grumla din lycka nu :) Kram!

Jag förstår er båda två. Glädjen över att ha en liten groda i magen och hans rädsla över att något skulle gå fel. Ingen väninna som du kan prata med?

tack för era svar. Jo, om jag baa visste att det skulle bli så.

Han är en jättebra pappa osm verkligen tar tid medvår dotter. Men under ela förra graviditeten var han "oengagerad". Jag fick köpa vagn själv (kanske vid v 20-25 eller nåt) och han ville inte komma på föräldragrupp. Jag fick gå själv till  UL (han följe med på första men jag var tvungen att komma tillbaka för bebisen låg fel och var svår att mäta). Jag vet att det är hormonerna som rö tll det för oss nu. Me jag är så ledsen.

Nej, det finns ingen jag kan ringa. Vad skulle jag säg? "Hej jag är gravid! Men jg är så ledsen på min man för han verkar inte engagera sig.."?

Du har ju oss att glädjas med:D Kan dela med mig av att vi inte köpte syskonvagn förräns för 4 veckor sen och sängen för 2 veckor sen.. jag är i vecka 41 nu:) 

 

jag tycker ändå att han är väldigt engagerad i dig och det är nog hormonerna som styr dig..
När jag berättade för min kille att jag var gravid så fick jag två val - abort eller blir lämnad!

Usch så besvärligt för dig. Jag förstår att du känner dig ensam i graviditeten, jag kunde känna så under förra graviditetn under vissa veckor. Hittills under denna graviditet har maken bara varit engagerad.

Men under förra graviditetn ville han inte förstå mina oroskänslor, inte ens när det blödde från bröstvårtan mitt i graviditeten och jag blev orolig. Han kunde vifta bort saker och tycka att jag gjorde allt så stort. Han har i perioder haft väldigt lite tid över, antingen tar hans jobb all tid. Han jobbar "dygnet runt" som pastor. Obekväma arbetstider och även en ledig dag kan något inträffa, typ ett dödafall, och han måste rycka ut. Så jag har varit ensam och orolig alldeles själv periodvis. och om det inte är jobbet som tar tid kan tex hans bokskrivande ta tid. När dottern var nyfödd gav han ut sin första bok och den slukade stor del av sista tredjedelen av graviditeten.

Och det värsta var faktiskt att barnmorskan tog "hans parti" när vi var där båda två. Och att hon sa att du har en sådan hjälpsam make, men just då tyckte jag verkligen inte han var det hemmavid. Kanske den stunden hos barnmorskan men hon hade inte hela bilden och borde inte bedöma så mycket på den korta stund hon träffade oss. Trist att din kille/man inte följt till ultraljud.

Men jag kan inte klaga för jag har i alla fall en man vid min sida även om han stundvis inte orkar bry eller engagera sig lika mycket som jag i allt vad rör graviditeten. Jag beklagar din situation ungtjej93.

Hoppas att det snart löser sig, efter vecka tolv blir det bättre då med engagemang från makens sida tror du? Kram