Jag vet precis hur frustrationen och känslorna känns! Jag var deprimerad under hela graviditeten nästan och värre blev det efteråt, mycket pga allt dåligt samvete :( men det är jättebra att prata med dom på Bvc och få en psykologkontakt, jag väntar på det just nu. Om du vill prata av dig eller så är det bara skriva :) kramar till dig!

Tack hanna. Ja det kan ju vara bra att tala med någon som förstår. Låter som vi haft liknande graviditeter med. Jag kände mig deppig och orolig helatiden nästan. Kanske skriver av mig till dig om det blir för jobbigt. Du tycks förstå vad jag pratar om och hur jag känner"!

Du är inte ensam och du är verkligen inte någon dålig mamma.. trior du är en jätte bra mamma! Prata med bvc om hur du mår och berätta att du vill prata med någon så hälper dom dig. lycka till

Det du känner är helt normalt! - jisstanes, klart man aldrig kan föreställa sig hur det är på riktigt att ta hand om en bebis fören man verkligen är där i nuet. Jag har inte fått min bebis än och jag försöker väl föreställa mig hur det kommer vara, men det går inte och det går aldrig att riktigt bestämma sig i förväg vad ska bli för en mamma. Bebisen är ju ändå en egen individ och inte en robot som går att kontrollera. Tycker det snarare är värre med dem som aldrig vågar erkänna för sig själv att det kan vara jobbigt, för det ska vara det och kommer att bli så. Du ska inte känna dig som en dålig mamma för att du blir frustrerad. Du ska snarare känna dig som en bra mamma som vågar erkänna för dig själv att du blir frustrerad för att du inte kan kontrollera situtionen. Hoppas det kommer kännas bättre för dig när du går och pratar med en psykolog :)

nej!! tala inte med psykologen, de kommer att uppleva det värre än vad det är och anmälla till sos, som kommer att göra dit liv ett helvete och till sult omhänderta barn, så sök hjälp hos familjen, vet om många som haft det erfarenhet, man vill lita på systemet men saningen är annat. styrkekrammar

Tycker inte man ska avråda dig från att prata med en psykolog. Det finns jättemånga bra psykologer som är där för att hjälpa och inte stjälpa. Själv har jag träffat ett antal olika psykologer både före och under min graviditet och jag har kvar min dotter, kan även tillägga att vi fick en anonym anmälan på oss (vilket inte var från nån av mina psykologer) och soc gjorde en utredning men dem hade absolut ingenting att anmärka på trots att jag mått dåligt tidigare i livet. Så var inte rädd för att söka hjälp om du behöver det. Många anser att det är värre att blunda för problemen än att försöka ta tag i dem så tycker absolut inte att du är en kass mamma, snarare en väldigt bra mamma som vågar erkänna sina brister! 

Och visst man har hört talas om extremfall där soc omhändertar barn utan större anledning men det är oftast inte så det går till, dem strävar efter att barnet ska få bo med sina föräldrar i så stor utsräckning som möjligt.. Lycka till nu och hoppas du får må bättre snart! Skriv gärna om du vill fråga nåt eller bara skriva av dig. Kram!

Klart att man inte omhändertar barn för att man söker hjälp! Det var det dummaste jag hört! Dels så är det kanon att man söker hjälp hos en psykolog för sin egen del, men även de som arbetar med barn på ett eller annat sätt ser det som positivt att man gör det! Lycka till och hoppas att det blir bättre!

Jag pratade med en kurator/psykolog och läkare både innan och under halva min graviditet, men min son har inte blivit omhändertagen. Har berättat väldigt mycket för min Bvc-sköterska, har även sagt att jag varit rädd att socialen ska ta min son men hon sa att hon absolut inte kunde se någon anledning till det!! Varför skulle socialen omhänderta barn "bara för att"?? Och en utredning krävs. Jag har en vän som försökte ta livet av sig och hon har fortfarande kvar sin dotter!!

Socialtjänsten finns för att hjälpa föräldrar som behöver stöd, och ser till barnets bästa vilket i nästan alla fall är att få vara med sina föräldrar. Söker man hjälp har man mycket styrka bara där. Jag hoppas verkligen att föräldrar vågar be om hjälp då de känner att något är svårt på egen hand. Alla mår dåligt ibland, och vissa mer, vissa mindre. Väldigt många känner sig stärkta med hjälp från professionella. Det bästa man kan göra för sitt barns skull är att se till att klara sig ur det, det gör man inte alltid själv. Och alla har inte heller ett nätverk att ta hjälp av...

Socialtjänsten finns för att hjälpa föräldrar som behöver stöd, och ser till barnets bästa vilket i nästan alla fall är att få vara med sina föräldrar. Söker man hjälp har man mycket styrka bara där. Jag hoppas verkligen att föräldrar vågar be om hjälp då de känner att något är svårt på egen hand. Alla mår dåligt ibland, och vissa mer, vissa mindre. Väldigt många känner sig stärkta med hjälp från professionella. Det bästa man kan göra för sitt barns skull är att se till att klara sig ur det, det gör man inte alltid själv. Och alla har inte heller ett nätverk att ta hjälp av...

Jag känner mycket väl igen mig, och jag tackar stjärnorna för min mamma som lyssnat på mina telefonsamtal, flera gånger om dagen, hon har garvat och känt igen frustrationen och lyssnat och poängterat hur normala alla dessa tankar och känslor är. Utan henne vet jag inte vad jag hade gjort, och jag tror det är otroligt viktigt att se och förstå att man kanske är lite vilsen, trött och att ens självförtroende är sargat. Därifrån kan det bara bli bättre, det är då man finner sin hjälp. Hejja dig!

Minna , jaha så det dummaste du hört!!

http://op.se/lanet/1.4836295-annas-nyfodda-bebis-togs-av-socialtjansten-efter-tre-veckor  

känner den tjej i tidningsartikeln som sökte hjälp och blev av med barnet för ingentig och har man varit med om så sorliga saker så måste man varna. Du kan säga att det inte är sant det som står i tidningen men ingen skriver en sådan tidningsartikel utan bevis... (kan bli av med jobbet) de kräver röstinspelningar, papper, etc. Sen vist finns folk med bra erfarenheter och folk med dåliga erfarenheter och det ska man respektera...Men tycker fortfarande sök först hjälp hos familjen och vänner men om det inte funkar (du kommer att känna själv om det behövs) gå till sos, /psykolog, men tänk att frustrationen  kan försvinna men inte journalerna... det var så jag menade gumman....

Läste det som stod i artikeln och inget av hur hennes liv var stämmer överäns med mitt. Det är klart att jag är rädd att de ska ta mitt barn men jag har inte ADHD bara för att jag blir frustredad. Det verkar dessutom som hennes barn inte mådde bra så jag kan inte identifiera mig med det som står där. Dessutom så mår jag bra för övrigt och känner mig inte deppig som hon värkade göra. Har bara lite för lite tålamod som jag behöver lite tips på hur jag ska hantera. 

Har varit mycket mindre frustrerad och kännt mig lugnare nu sedan jag slutade med Ceracett! Kommer aldrig ta dessa igen, de fördärvar mig! Tack alla för allt stöd, skönt att veta att det är normalt. Men som sagt ett tips till er andra som tar p-piller fundera över att sluta med dem. Ni kommer må mycket bättre.

Nej. Och även om du hade haft ADHD krävs det mycket mer för att omhänderta ett barn, det är inget socialtjänsten kan göra hur som helst. Det är alltid två sidor av allt och tidningarna tar bara upp det som föräldrarna upplever. Har träffat alltför många sjuka mödrar som mer tänker ifrån sig själva utan att se hur barnet verkligen mår. Ändå är det mycket sällan LVU går igenom.. Jag tycker det är bra att du säger som det är, jag tror inte det finns någon som lever med barn som aldrig blir frustrerad! Inte ens vi som arbetar på socialtjänsten...

Lycka till! Och jag hoppas verkligen att det känns bättre snart. STORA KRAMAR!

Tack Minna! det vkänns mycket bättre nu och jag hoppas bara att psykologen inser det med att det inte är så alvarligt men jag kan tänka mig att det finns de mammor som behöver deras hjälp mer än jag. Daniella har dock jagat upp mig något så nu är jag lite orolig trots allt att hon ska ha rätt men någonstans innerst inne litar jag på min kännsla om att detta kommer bara bli bra=) Känner mig i alla fall säker på att jag inte skadar honom ch jag ser på honom att han kan inte må bättre=) Tack för alla svar=)

Du ska inte känna dig orolig, det är inte min syfte, ville bara bidra med andra sympunkter (jag har en son också), så jag förstår dig verkligen,... Du är väl en underbar mamma, hur normalt som helst att du känner så för det är helt naturlig, jag bara hoppas att du får kontakt med trevlig folk där du vill gå och allt ordnar sig för dig och lillen. 

En sak till, som är bra att veta när man tar kontakt med vård... Dina patienträttigheter "Du har rätt att byta läkare, psykolog eller annan behandlare utan att behöva motivera varför." (det ifall du hamnar i konflikt med psykologen, om den inte är trevlig, snäll eller inte förstår dig). Det är det viktigast tycker jag. Då behöver du inte oroa dig för journalen om det var det som du blev orolig för.  

Och jo den tjej hade otur, adhd, är för oss inget annat än koncentrationsvårigheter i skolan liksom ingenting som påverkar föräldraförmåga. Men det är bättre att glömma det nu, glömm allt som är negativ det du och lillen som är viktigast nu.... (=

Man kan aldrig veta hur de blir när barnet väl kommer. Alla mammor ha nog varit i situatonen du är och känslorna du känner. Alla ha vi nån gång haft hemska tankar. en absolut ska du söka människor du kan prata med. Kanske börja med bvc och gå ut därifrån. Sen är de även viktigt å ta sig tid till sömn då ens barn sover så man få vila upp sig själv. De andra sysslorna få vänta tills de går att utföra dom. Sen är man ingen dålig mamma bara för att man är frustread.