Val i livet....

God kväll alla därute denna onsdag!

Jag sitter här och gråter, det verkligen värker i hjärtat av smärta och sorg, denna dag trodde jag inte skulle komma, inte på många många år eller till och med aldrig!

Vi har bestämt oss för att behålla bejbin vi väntar och vi är äntligen glada över hela grejen, det känns fortfarande skrämmande men ändå känner vi mera glädje nu <3
Men i och med detta beslut, har jag även fått ta ett till beslut, ett mindre roligt beslut.
Att låta min älskade vän och häst hitta en ny människa som har tiden och orken för bara henne, det jag själv inte kommer kunna ge henne, det vill jag att hon ska ha, i överflöd, men tyvärr blir det inte hos mig, där hon borde vara :(
Jag kan inte beskriva med ord hur jag känner inombords just nu, hur hjärtat värker och tårarna bara rinner ner för kinderna vid blotta tanken på att lämna bort min älskade vän......
Det gör så otroligt ont!!

Jag har tänkt på detta sedan jag fick mitt positiva test, vetat hela tiden vad jag måste göra MEN har liksom kört med förnekelse metoden och tänkt att det löser sig, på något vis, jag kommer inte behöva ta detta beslut, men, verkligheten kom ikapp mig idag, när jag fixade hennes box och fick ta alvedon för att kunna sitta vid köksbordet under middagen.....
Det kommer inte fungera, varken nu eller sen när jag får bebisen, HUR i hela friden ska jag ha tiden över till henne?
Sanningen gör ont och den är inte alltid positiv.
Pratade nyss med hennes förra ägare, som jag köpte henne av (vi har jätte bra kontakt och hon hälsar på oss regelbundet, bor bara några mil härifrån) och hon ville nog köpa tillbaka henne!
Alltså borde jag vara jätte glad, hon får bo där hon bott sedan hon var 1 år gammal, ha samma matte som hon hade sedan hon var liten, som fött upp henne och lärt henne allt hon kan, hon kommer älska det min lilla älskade Isa men det blev även sanning, verklighet av hela grejen när jag lagt på med Gunilla.
Isa kommer flytta och fy, allt bara föll över mig som regn :(

Jag har aldrig tänkt göra abort för att kunna behålla min häst, hon är en häst, ett djur, som jag älskar väldigt mycket, men som inte ens är i närheten av mina barn i värde, så det borde vara enkelt, men det är verkligen inte enkelt, någonstans!

Känslorna svämmar över och jag vill bara glömma detta, aldrig släppa taget om hästen, men dagen kommer komma och jag kommer vara glad över mitt val i efterhand, att hon får komma tillbaka till Gunilla där hon bott och haft det toppen, istället för att gå här hemma i hagen och känna sig bortglömd medans jag har fullt upp med alla våra älskade barn.
Detta är ett hemskt beslut som jag kommer vara stolt och tillfreds med i efterhand, det vet jag, men fy bubblan vad ont det gör nu........

Jag kommer inte vara utan häst resten av mitt liv, tvärtom.
När barnen blivit lite större, kommer jag skaffa mig en häst igen, en dressyrhäst som kan ta mig till himlen och tillbaka med sitt steg.
Men det känns som att jag kastar bort en stor del av den jag är iom detta beslut, jag är hästtjej och blir rastlös efter några månader utan häst.
Men då kan jag ju iofs åka och hälsa på Isa, pussa på den där goa mulen en stund <3

Allt löser sig, jag har ialf gjort ett moget val (enligt min mamma haha) och ska när detta är klart, av min sista graviditet och spänt vänta tills lillen därinne vill komma ut till sin familj <3