Känsla

Igår var nog första dagen jag faktiskt kunde tänka "Jag har en liten bebis växandes i mig" och känna att det faktiskt stämmer. Har försökt övertala mig själv att det är sant, men trots symtom och 4 plus så är det svårt att fatta.

Så har det ju inte hjälpt när hälften av dem vi berättat för har sagt att man är dum för att man berätta eftersom risken för missfall är väldigt stor! Mesta dels är det min mans familj som kommer med de kommentarerna. Jag vet det och vill helst få ut det ur mitt huvud eftersom det gör mig livrädd för att göra något fel... och då kan jag inte njuta av att jag faktiskt efter så lång tid är gravid!

Men som sagt igår när jag tänkte den tanken fick jag fjärilar i magen. En känsla... en väldigt skön känsla. =)

jobbigt när folk reagerar sådär! vi berättade bara för familjen i början, berättade för våra föräldrar samma dag som vi fick pluset. till stor del för att OM något skulle gå fel så vill man ju ha någon o söka tröst hos sen.. sen berättade vi för våra syskon i v12 ungefär, o för alla andra(la ut en bild på facebook) efter ultraljudet i v19 :) alla bestämmer själv när man vill berätta o jag säger GRATTIS eftersom jag förstår att ni kämpat en del, håller tummarna för er :)

Härligt med känsla! trist att folk lägger sig i och tycker till om hur man borde göra, med tex berättandet. vilken vecka är du i? visst, risk för mf finns. men jag tänker att det är inget att skämmas för. tvärtom kanske det är skönt att folk vet om det händer, stöd & tröst liksom. jag är i åttonde veckan nu. 7 + 2 (blir galen på olika räknesätt) och jag känner precis som du beskriver. viss osäkerhet trots flera plus och symtom. haha. har börjat berätta för några nära. känns bra att de vet. man vet aldrig vad som händer. behåll din härliga känsla! styrkekram.

Jag är just nu i v 6 (5+1)  och vi har försökt i ca 2 år så vi ville verkligen glädjas med våra familjer. Det är iaf skönt att min familj reagera på ett bra sätt. :)

Försöker behålla den härliga känslan och det blir enklare och enklare för var dag. :)