Inloggade medlemmar: Annie-K, lina-mor, HannaA, 490 gäster
Jag vill använda sajten anpassad för... laptop/dator mobil/surfplatta

Huvudmeny

Mer i kategorin Läsarberättelser |

Att bli gravid efter cancer

Att bli gravid efter cancerBli Mamma hade förmånen att få ställa några frågor till marmarita, eller Maria Hamzo som hon egentligen heter. Maria bor i Trosa, "världens ända" som hon säger, med sin man och hund.

Maria är en social, öppen och pratglad person som jobbar som hudvårdskonsult och älskar sitt jobb. Fritiden spenderar hon med sin man och tillsammans åker de gärna på en picknick, tar en fika eller tar det lugnt i TV-soffan. Dessutom är hon gravid med ett efterlängtat barn.

En helt vanlig, normal familj om det inte var för det att Maria för ungefär två och ett halvt år sedan fick diagnosen cancer. Det visade sig att hon hade tumörer i lymfkörtlarna, också känt som Hodgkins sjukdom.

Du var väldigt ung när du fick cancer. Hur var det att få ett sådant besked? Hur reagerade din familj?

Jag var 17 år när jag fick reda på att jag hade cancer. Jag kände av små knölar vid nyckelbenet och sökte läkare för det, men det enda de sa var att det var en infektion i lymfkörtlarna. Jag tänkte inget mer på det utan fortsatte leva mitt liv, det är ju inte så att man tänker på cancer när man är 17 år, sånt drabbar bara äldre tror man.

Två månader gick och jag började märka av att dessa små knölar har vuxit upp på min hals. Jag sökte vård än en gång och denna gång reagerade de fort. Sjuksköterskan som undersökt mig hade aldrig sett något liknande så jag fick träffa en läkare som undersökte mig och tog några röntgenbilder. Läkaren sa inte så mycket utan bara att vi måste åka upp till Uppsalasjukhus för fler undersökningar, för en biopsi (vävnadsprov) och för ryggmärgsprov. Även då tänkte jag inte så mycket. Det ända jag tänkte var "ähh det kan inte vara så farligt".

Jag fick tid på Uppsala sjukhus klockan åtta på morgonen måndagen den 19 december 2005. Det var då allting började. Jag genomgick en liten operation. De tog ut en liten bit av "svullnaden" på halsen, biopsi, och de gjorde ryggmärgsprov plus flera andra blodprover. Nästa dag, tisdag, var det dags att röntga hela kroppen. Vi visste fortfarande inte vad det var. Jag var hemma igen på tisdag kväll. På torsdagen gjorde jag mitt bästa för att gå på skolavslutningen, vilket jag gjorde och det är jag glad över.

När jag kom hem fick jag ett samtal från sjukhuset och de sa att de nu viste vad det var och att de ville att jag och mina föräldrar skulle upp till de redan nästa dag den 23 dec 2005, vilket vi självklart gjorde. När jag kom till sjukhuset i Uppsala fick jag genom gå några hjärtundersökningar, EKG, och de tittade till körtlarna som finns i min näsa och hals. Allt detta visade bra resultat och man hittade ingen "svullnad" där.

Men sedan kom vi till den viktigaste delen då vi skulle tala med läkaren. Jag, mamma, pappa och min man satt tysta i ett rum tillsammans med två läkare. Vi satt så tysta att man kunde höra varje andetag och varje hjärtslag. Mitt liv och min hälsa hängde på vad som nu skulle komma ut ur läkarens mun. Tack vare testerna och den lilla operationen viste man vad svullnaden berodde på och vilken sjukdom jag led av.

Diagnosen blev att jag led av en tumörsjukdom som heter Hodgkins sjukdom som är en lymfkörtelcancer. Självklart var det inte väntat. Jag tog beskedet väldigt bra och satt och diskuterade med läkaren om vad som skulle hända här näst. Jag satt och frågade frågor och han svarade. Men när jag frågade honom "kommer jag att tappa mitt hår" så svarade han "ja det är möjligt men du kommer kunna använda peruk" det var då jag brast ut i tårar och slängde mig i mammas famn.

Men redan då, där inne i det lilla rummet hade jag bestämt mig. Jag bestämmde mig för att bli frisk och bli den gamla Maria igen.

Hur tog du dig igenom din behandling, och hur fick du beskedet att du är frisk?

Jag fick en behandling som bestod av cellgifter. Först så skulle jag få dessa cellgifter i 2 månader och man hoppades på att jag skulle bli frisk efter den behandlingen. Men tyvärr blev det inte så utan jag fick fortsätta i yttligare 4 månader. Dvs att jag fick cellgifter i 6 månader och blev friskförklarad den 19 Juli 2006.

Behandlingen var jätte jobbig och tanken på att man när som hellst kommer att tappa håret var skrämmande. Men det tog 3 veckor för håret att falla av, men jag klippte av mitt långa hår den 3 Jan 2006 och började använda peruken för att vänja mig.

Cytostatikan gjorde att jag mådde illa och kortisonet gjorde att jag svullnade upp och alla andra mediciner gjorde att jag blev trög i magen och fick magkatarr. Det var absolut ingen lätt period men jag hade bestämt mig för att klara av detta och bli frisk igen. Utan min mans stöd, dåvarande sambo, och mina föräldrar så skulle jag nog inte klara det.

Min man gav mig hopp och det var han som fick mig att känna mig värdefull och älskad. Han fick mig och känna mig som den vackraste prinsessan på jorden trots att jag var flint och rund. Så jag kommer vara honom evigt tacksam. Han var min styrka och det var genom honom jag levde.

Efter dessa sex månader med jobbiga behandlingar fick vi åka upp till Uppsala igen och den 19 juli berättade min läkare att det nu äntligen var över och att man nu hoppades på att jag skulle förbli frisk, dock finns det alltid en risk för att det kommer tillbaka och de första två åren är de mest kritiska.

När vi åkte hem från sjukhuset den dagen så åkte vi ut till sjön där fanns det en jätte fin restaurang vid vattnet. Vi åt en trerättersmiddag och firade att vi äntligen har klarat oss igenom den svåra perioden.

Hur har din sjukdom påverkat ditt liv och din inställning?

Min inställning till livet har ändrats mycket. Jag har slutat ta något för givet och jag älskar livet och vill leva in till det sista. Jag vill resa o se världen o jag vill se mina kommande barn växa och bli stora o gifta sig. Och jag hoppas att jag får vara kvar på jorden så pass länge så att jag kan se deras barn.

Du är ju gravid. Var det planerat? Är du någon gång orolig för framtiden med tanke på vad du gått igenom?

Trots alla motgångar och min sjukdom så lyckades jag bli gravid och denna ängel är en riktig gåva. Som ni redan vet så blev jag friskförklarad sommaren 2006, men jag blev inte helt återställt. Jag hade fortfarande biverkningar från behandlingen och i feb 2007 slutade jag med mina p-piller. Det var då min oro för att jag kanske inte kommer att bli med barn började. Min mens kom aldrig. Och jag blev jätte orolig, men så fick jag mens i augusti 2007. Jag vart överlycklig. Men efter det så försvann mensen igen. Och jag blev helt förkrossad och tänkte att dessa behandlingar som jag genom gick har säkert förstört min kropp och min fertilitet.

Så jag kontaktade min onkolog, cancerläkare, och berättade att jag hade problem med mensen. Han sa att det kan ha varit mina behandlingar som har krockat och att det finns risk för att det kanske inte kommer att fixa sig och om det gör det så kommer det att dröja. Jag var helt förkrossad. Jag ville åtminstonde ha ETT BARN, ett enda barn ville jag ha det var det ändra jag önskade mig. Och tanken på att jag kanske kommer att vara barnlös och föra med mig min man i fallet fick mig att brista i tårar varje gång jag tänkte på det. Jag kommer ihåg att jag brukade tänka

"visst att jag har varit sjuk och att felet ligger i mig men varför ska jag bestraffa min man och låta honom leva barnlös. Han förtjänar inte detta. Han förtjärnar det bästa och lyckliga här i livet"

Och så plötsligt hände det. Den 31 Januari i år ville jag chansa så jag gjorde jag ett gravtest som visade positivt. Snacka om att jag var överrlycklig. Jag började gråta och viste inte vart jag skulle ta vägen.

Jag la stickan i en present låda tillsammans med instruktioner och en lapp som jag skrev "GRATTIS ÄLSKLING PÅ FÖDELSEDAGEN!! Du ska bli PAPPA!!!!!!!!!"

Vilken fin fördelsedagspresent han fick va? Gissa om han blev glad?

Just nu är jag så glad och lycklig över det som har hänt och jag tackar gud för den den gåvan han har gett mig, blir det en pojke ska han heta Theodor vilket betyder "guds gåva" på grekiska. Om det blir en flicka ska hon heta Anijelina eftersom hon är verkligen en liten ängel.

Jag tänker inte på framtiden så mycket nu längre utan tar dagarna som de kommer. Nu så har jag min baby i magen och blir jag sjuk i framtiden så kommer jag vara sjuk och lycklig eftersom då har jag i alla fall ett barn och behöver inte tänka på ifall behandlingarna kommer att påverka min fertilitet.

Har du också en historia eller berättelse som du vill dela med dig av? Hör då av dig till oss. Vi är särskilt intresserade av förlossningsberättelser och dig som som fått kämpa i en annorlunda eller svår situation - sorger, bekymmer och glädje. Hör av dig!

Bst p test Graviditetstester

Det finns 6 kommentarer till denna artikel

  1. Postades 2012-04-26 13:36:55
    Gäst

    Hejsan =) Jag har själv genom gått cellgift behandling för Hodgkins lymfom precis och väntar just nu på sista rtg som ska berätta hur allt ligger till. Fick beskedet 1 dec 2011 och sedan dess har det runnit på som bara den. Fick en väldigt intensiv behandling mellan 22 december 2011 tills 21 mars 2012. Nu hoppas man bara att man är okay. Har en son född 2006 och sedan 3 barn födda 2003, 2000 och 1996. Var svårt att förklara för dem minsta vad  detta var och vad som skulle ske. Försökte hitta barnböcker som kunde hjälpa mig att förklara men det finns knappt några alls, så där blev jag faktiskt besviken. Min yngsta son tjatar om syskon sen när mamma är bra igen. Jag längtar efter en till i alla fall. Innan vi fick detta beskedet så var vi inne på att skaffa en till men lyckades aldrig. Tack för att ni finns och att man kan prata av sig med folk som förstår hur man känner sig.

  2. Postades 2011-09-12 14:07:50
    Gäst

    Wow, det var som att läsa om sig själv. Jag var också 17 år när jag fick diagnosen Hodgkins sjukdom. I mitt fall fanns sjukdomen endast i en körtel på halsen så jag fick den kortaste behandlingstiden, 2 månader. Tyvärr fick jag återfall ca 2 år senare, fick då först genomgå en såkallad antikroppsbehandling (slapp tappa mitt hår, var guldvärt!) och sedan en till eftersom den första inte hade fått bort allt. Efter den andra antikroppsbehandlingen fanns det fortfarande lite kvar som fick strålas bort. Idag (7 år senare) är jag gravid i vecka 12 och överlycklig! Jag var rädd att inte kunna få barn alls. Lycka är att vara frisk, så länge man har hälsan i behåll spelar resten mindre roll :)

  3. Postades 2011-03-09 19:28:27
    Gäst
    Har själv genomgått behandlingar med cellgifter och hodgkins lymfom. Det mest förkrossande för mig har varit att jag troligtvis inte kommer kunna få några barn. Artiklen ger en hopp. Har nyligen avslutat behandling och måste nu vänta minst ett år innan läkaren rekommenderar oss att ev. söka hjälp.
  4. Postades 2010-05-04 23:53:36
    Gäst
    lycka till me din lycka önskar jag verkligen
  5. Postades 2008-09-02 15:46:16
    admin:s avatar
    Här kan du läsa artikeln online: http://www.expressen.se/halsa/1.1216379/cancern-blev-borjan-till-ett-nytt-liv
  6. Postades 2008-07-01 16:36:43
    admin:s avatar
    Passa på att läsa om Maria i dagens Expressen. Vi söker fler som vill skriva och berätta om svårigheter de har gått igenom. Hör av dig till Bli mamma om du känner att du vill dela med dig.

Skriv en kommentar

Namn

Email

Kommentar


För att visa att detta meddelande inte autogenererat, ange vilka bokstäver som visas

Går det inte att läsa? Klicka här för att byta.

Medlemmarnas bilder

10:30 av Lula

Alla bilder

Senaste frågorna

Skriv en fråga

Nya dagboksinlägg

Nytt i forumet

Recensioner

Välkommen till världen

Välkommen till världen Bastian

Ny webbis

Nytt på prylmarknaden

Kommentarer

Medlemsbloggar

Lägg till din blogg

Bmom produkter för mammor Bast på test graviditetstester